Hälsning från Sjukhuspastorn

Sommaren är här trots att värmen inte riktigt har infunnit sig i vår del av landet. Idag märktes ändå sommaren av både i morgonbönen i andaktsrummet och vid ett besök hos en patient på en avdelning. Vi sjöng två av våra mest kända sommarpsalmer ”En vänlig grönskas rika dräkt” och ”Den blomstertid nu kommer.” Från patientrummet kunde jag och patienten se björkarnas grönska utanför fönstret och känna en strimma av hopp mitt i hopplöshet. Välsignelsens ord hann att uttalas innan sköterskan kom med dropp och mediciner som skulle kopplas och ges. Både den andliga vården och den medicinska vården är läkande på olika sätt.

För några veckor sedan var det Bönsöndagen och mina tankar kretsade kring mina egna erfarenheter av bön. Särskilt Aftonbönen. Mina föräldrar lärde mig att be när jag var liten. Ofta var det mamma som satt på sängkanten med knäppta händer och slutna ögon. Tillsammans bad vi de välkända orden ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…” Jag vet inte exakt när jag lärde mig orden utantill men mina första minnesbilder är från när jag var runt 4 år. Min syster och jag delade rum. Hon låg i överslafen i våningssängen och jag i den undre. När sista orden i aftonbönen tystnade, turades vi om att nämna alla vi kunde komma på som nog kunde behöva lite hjälp av Gud. Det var några av grannarna på gatan, särskilt Sven och Karin som bodde alldeles bredvid i radhuslängan och Ulla som bodde mitt emot. Det var katten ”Sotis” och några tanter i kyrkan. Sedan min systers alla kompisar. Hon hade börjat skolan och fått flera nya vänner. Jag kände mig avundsjuk och hittade på några namn på låtsaskompisar. Jag ler åt minnet att aftonbönen kunde sluta med kiv och bråk mellan oss som mamma tålmodigt fick försöka lugna ner.

Åren gick och jag fick egen familj. Min man lärde sig också be aftonbön när han var barn och bönen ”Gud som haver” blev en naturlig del av kvällsrutinerna med våra barn. Vi delade med oss av vår tro på Jesus så gott vi kunde. Av allt det vi försökte lära våra barn var bönens väg något av det viktigaste. Vi hoppades att de djupt inom sig skulle veta att hur än livet blir ”lyckan kommer, lyckan går” så kommer Gud alltid förbli vår Far. Nu har våra barn fått egna barn. Vi har blivit morföräldrar och jag har lagt märke till att i deras kvällsrutiner med barnen finns också aftonbönen med. I denna enkla bön ligger en djupare sanning som kan bära från generation till generation. Tilliten och tryggheten att det finns en Gud som älskar oss.

I mitt arbete på sjukhuset eller på Hospice brukar jag då och då fråga patienter och gäster om de har erfarenheter av att de bett aftonbön som barn. Svaret blir ofta jakande. Ibland med tillägget; men det var längesedan. Då och då kommer berättelser om en mormor eller en förälder som satt med dem innan de skulle somna. Hur de knäppte sina händer och bad att de skulle få sova tryggt och lugnt. Avståndet till den eftervärme och frid som infann sig då är närmare än vi anar.

Jag minns den gamla mamman som fanns vid sin vuxne son hans sista tid i livet. Hon satt vid hans sängkant och bad mig hjälpa dem att be aftonbön tillsammans en sista gång. Mamman höll sina händer omkring sonens när vi viskande bad bönen ”Fader vår.” Tårarna rann på hennes kind när sonen formade sina läppar efter orden i bönen. Orden som inte använts på många år men som minnet kan utantill. En bön som bekänner Gud som vår Far. En bön att Guds vilja ska ske. En bön om förlåtelse och att själv vilja förlåta andra. En överlåtelsebön.

Där och då fick jag bevittna något stort. En mor fick genom sina knäppta händer vid sängkanten visa vägen tillbaka till tron på Gud. Friden sänkte sig över rummet och vissheten infann sig. En mor höll handen. Visade vägen. Följde med så långt det var möjligt. Sedan överlät hon till Guds kärleksfulla händer. Vi såg på varandra och vi visste; Han har kommit hem!

Luk 11:1 ”En gång hade Jesus stannat vid ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”

Ta gärna kontakt med mig om det finns behov av besök hos någon som ligger inlagd på NUS eller vårdas på Axlagården.

Tack för ert stöd och era förböner.

Det är en förmån att få tjäna som er pastor på sjukhuset.
Gud välsigne er!

Louise Sundkvist, Sjukhuspastor NUS
louise.sundkvist@regionvasterbotten.se