1:a söndagen efter trefaldighet
Vårt dop
Temat för den här söndagen är “Vårt dop”. Dopet är en händelse som har med hela ditt liv att göra. Dopet är en ingång till ett liv med Gud. Ett tecken på att Gud accepterar dig i sin gemenskap. Det behöver inte upprepas, men är ett tecken att återvända till, leva i, uppmuntras av. I dopet utlovas Anden som en ständigt närvarande Hjälpare.
Matteusevangeliet 3:11–12
Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
I texten talas det om flera dop. Johannes döpte för att människorna skulle omvända sig mot Jesus, vänta på honom uppmärksamt och se till att inget hindrade dem att se när han kom. Johannes var medveten om att Jesus skulle komma med något betydligt mer livsförvandlande. Han skulle komma med Himmelriket rakt in i våra liv. Då måste det städas undan allt som hindrar den vägen. Så att vår omvändelse blir verklig, omvändelsen hör ihop med löftet om himmelrikets ankomst. Himmelriket är inte bara något abstrakt och osynligt, utan något som måste levas ut och få konsekvenser i människors liv, i form av omvändelse. Dopet i eld är kanske beskrivningen av Himmelrikets renande effekt – förmågan att ta bort allt dött skräp i våra liv. Dopet i helig ande är kraften som ges och vägledningen till ett rikt liv. Anden skulle komma för att aldrig lämna oss, och elden ska aldrig slockna.
Att leva i sitt dop är att hela tiden låta sig renas från det onda, för att livets kärna ska kunna falla i hjärtats goda jord, slå rot och växa i Andens kraft.
“Med en och samma Ande har vi alla döpts” säger Paulus. Det betyder att dopet också är gemenskapens tecken. Vi har alla fått ta emot samma tecken från Gud.
Trefaldighetstiden handlar om att lära känna Gud och växa som människa, söndagens tema ”vårt dop” handlar om hur Anden ger kraften att leva för Jesus varje dag.
Dopet är starten på något nytt, men också något som pågår hela tiden. Dopet påminner oss också om att livet med Gud är mer än det vi ser. Ett kraftfullt dop, som inte är ett minne bara, utan ett dop som lever med oss. En kraft som är lika stor och mäktig som eld. Ett liv i dopet är ett liv i Ande och i kraft. Dopet är verkligt, något som vi lever i, tillsammans med Gud. Dopet är också något som påminner om nya möjligheter, inte minst att Gud är med oss. Det är en viktig identitetsmarkör, att som troende leva i sitt dop påverkar alla andra livsval.
Apostlagärningarna 8:26–39
En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.
Filippos är en av de sju diakonerna som hjälpte till med matutdelningen (Apg 6:5).
Det var en svår förföljelse av den kristna församlingen i Jerusalem och Filippos flydde då norrut till Samarien (Apg 8:5). Det kanske inte var precis så Filippos hade tänkt sig livet, men omständigheter hade fört honom dit. Han är trogen sin frälsare och kan inte vara tyst om sin tro och stora skaror tar emot Jesus i Samarien. Ryktet om allt fantastiskt som sker där når Jerusalem och Petrus och Johannes kommer även dit.
Mitt i all denna väckelse så kallas Filippos nu för att betjäna en enda människa! Det är viktigt att vara lyhörd för hur Gud talar. Rent mänskligt kan budskapet att gå söderut till vägen som leder mellan Jerusalem och Gasa verka märklig. Vad skulle han göra där? Lukas skriver att vägen ”ligger öde”, alltså obebyggd.
Plötsligt kommer den etiopiske finansministern (en hoveunuck som ansvarade för skattkammaren) förbi. Anden manar Filippos att gå fram och hålla sig nära vagnen. Där hör han mannen läsa från Jesaja.
En eunuck var en frivilligt eller påtvingat kastrerad man. Det var inte ovanligt att eunucker hade höga positioner eftersom de var lojala och pålitliga. Inom judendomen fanns dock restriktioner. En eunuck hade bara tillträde till den yttre tempelplatsen, se 5 Mos 23:1.
Denne högt uppsatte etiopier var en hedning som trodde på israels Gud. Detta var antagligen hans enda pilgrimsvandring till Jerusalem. Han hade varit i Jerusalem och sett den ståtliga tempelbyggnaden. Han hade sett templet, men bara varit på yttergården. Han hade sett varningsskyltarna vid muren som hindrade icke-judar från att närma sig templet.
Att han nu läser profeten Jesaja är nog ingen slump. Här finns de starkaste löftena till just eunucker. När Messias upprättar sitt rike ska de få tillträde att be till Gud och få ett namn som är bättre än söner och döttrar (Jes 56:3-8).
Vi får följa en man som längtar efter Gud, en sökare. Han får hjälp av en medmänniska att förstå att Jesus har bjudit in honom till ett liv med Gud, den ende Guden. Det behövs inte många ord när Anden är med i samtalet. Tydligen kommer dopet på tal och genast vill mannen bli döpt. Vi vet inte mer om mannens fortsatta resa genom livet än att han nu reste vidare med en ny glädje inom sig.
På samma sätt som Filippos blev kallad till den här mannen kan vi bli kallade till olika möten och uppgifter. Är vi då beredda att lyssna på den kallelsen? Låter vi Gud leda oss? Det kan vara svårt att lyssna till Guds röst, men om vi ber om den heliga Andens ledning så är jag säker på att vi får den hjälp vi behöver.
Filippos valde att följa Guds ledning, han döpte både samarier och en etiopisk eunuck, det var säkert utmanande för en del. På vilka områden tror du Gud skulle vilja utmana dig till tydligare efterföljelse?
På vilket sätt lever du i ditt dop?
Idag fanns möjlighet till en välsignelseakt som bekräftar dopet.
Med vatten från dopfunten görs ett kors i pannan samtidigt som en kort bön beds för dig. Det är ett erbjudande för att tydliggöra att du vill leva mer i ditt dop.
Du är döpt in i Jesus Kristus. Lev då i Kristus.
Han fyller dig med liv av sitt liv,
och ljus av sitt ljus, nu och alltid.
Gå i Jesus frid.
