Bana väg för herren
Matt 11:2-11
Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.”
När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: ”Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.
Den här texten handlar om Johannes Döparen som var en stor väckelsepredikant, sänd av Gud för att bana väg för Herren Jesus. Han skapade en stor väckelserörelse bland folket då många lät döpa sig till syndernas förlåtelse och nytt liv.
Johannes predikade omvändelse med starka, kraftfulla ord för alla sorters människor. Han tillrättavisade Herodes Antipas, som begick äktenskapsbrott med sin brors hustru. Därför blev han fängslad och sedan halshuggen.
Här möter vi Johannes i fängelset. Han har hört om Jesus gärningar och då skickar han sina lärjungar till Jesus. De frågar: ”Är du den som skulle komma, eller ska vi vänta på någon annan?”
Många har undrat varför Johannes frågade så. Tvivlade han på att Jesus var Messias? En del förklarar det med att även en stor profet kan tvivla. På samma sätt som vi tvivlar. En annan förklaring är att det inte alls handlade om Johannes tvivel utan att han ville skicka sina lärjungar till Jesus. Det var de som tvivlade och vacklade därför skulle de vara nära Jesus och följa honom.
Den förklaringen tror jag stämmer bäst. Det följer också vad Jesus säger om Johannes. Han var inget ”strå som vajar för vinden”, eller som det står i The Messages översättning: ”En smart kille som kände hur vindarna blåste?”
Jesus säger att Johannes var den högste och störste profeten. Johannes döpte Jesus och fick se den Helige Anden komma ner över honom och höra rösten från himlen. ”Du är min son, den älskade.” Johannes pekade ut Messias och sa: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.”
Den store Johannes Döparen, som prisas så högt av Jesus, han tvivlade inte. Men hans lärjungar tvivlade säkert och de var förvirrade. Hade deras mästare tagit fel? Var Jesus verkligen den som skulle komma?
Tvivel har vi väl som sagt alla ibland, men vad är tvivel då. Det är inte detsamma som otro, istället är tvivel något som följer tron. Det är att pröva sanningen.
Guds ord påstår aldrig att man ska tro vad som helst utan det säger tydligt: Pröva allt! Våga göra det! Tvivlet är trons sätt att pröva och utforska. Inte bara en gång, utan gång på gång. Tron prövar och testar. Det är en hunger efter visshet efter att komma vidare. Tvivla kan bara den som tror göra!
Otro är någonting helt annat. Det har inget med tvivel att göra. Det är att inte vilja pröva, att inte vilja undersöka och att tro sig veta svaret. Att inte vilja lyssna, inte ta reda på fakta och ha en förutfattad mening.
Vi kan läsa om många tvivlare som Jesus möter. Nathanael t.ex. som ifrågasatte om något gott kunde komma från Nasaret och om Jesus då kunde vara Messias. Jesus kallade honom för ”en rätt israelit i vilken det inte fanns något svek”. Lärjungen Tomas tvivlade ju också och blev förkastad just för att han inte kunde tro att Jesus hade uppstått. Jesus bemötte Tomas tvivel och ledde fram honom till den största bekännelsen: ”Min Herre och min Gud!”
Så står vi här med vår tro som ibland prövas i vårt tvivel och vi ska bana väg för Herren. Hur gör vi det?
Jag tror att det är viktigt att vi möts i våra tvivel och vågar pröva våra tankar. När vi möts kan vi också utvecklas och växa i vår tro så vi kommer närmare Jesus. Den Jesus som Johannes skickar sina lärjungar till, just för att det är där de kan söka sanningen. Jag vill dela en text med er som är skriven av prästen Charlotte Frycklund. Den berörde mig och gav mig en tankeställare.
Den svåra konsten att bana väg
Bana väg för Herren, sade de.
Det var som att orden lyste i mitt hjärta.
Jag ville. Jag ville bana väg. Jag ville fixa.
Jag såg mig själv som en proffsig curlingspelare
en som sopade isen ren så att Gud skulle komma,
skulle nå sitt mål.
Jag började hemma. Det är ju där man ska. Jag förberedde.
Städade. Köpte gåvor. Bjöd in de fattiga. Övade körstämmor. Bakade mycket bröd. Arrangerade julblommor. Hängde upp alla girlanger. Lät inte någonting hindra mig. Tömde den fulla dammsugarpåsen. Putsade varje kvadratcentimeter fönster. Lät pepparkaksdegen vila i kylskåpets stillhet. Manglade hemmabroderade linnelakan, like a boss. Putsade silver, putsade koppar, putsade till mitt yttre också. Tvättade håret, fixade naglarna, såg på sminkfilmer på tiktok. Ville visa respekt, ville ha allting klart, ville vara den som hade banat väg.
Till sist gick jag ut för att sopa gången fram till mitt (självklart redan kransbeprydda) hus.
Och där stod han. Gud, frälsaren, Fadern, Sonen, Anden. Han såg trött ut, det var något i hans blick, något jag kände igen. Något som liknade sorg, men innehöll glädje. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom. ”Kom in bara”, sade jag, ”jag tror att jag nästan är klar.”
”Jag är inte på väg in”, sade han.
”Är det fel? Duger jag inte?” frågade jag.
”Det är väldigt fint”, log han. ”Men jag kan inte stanna.”
Han såg på mig och sade orden,
de ord som i ett slag ändrade allt.
”Jag är vägen. Vandra med mig.”
Det var så jag lämnade mitt välstädade hem.
Vi gav oss iväg. Jag och han som är Vägen.
Du kan aldrig ana vad som hände sedan.
Johanna Sinclair
