Septuagesima
Nåd och tjänst
Petrus sade: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”
Septuagesima är latinskt ord för ”den sjuttionde”. Man syftar i det här fallet på den sjuttionde dagen före påsk (nionde söndagen före påsk). Det är första söndagen i förfastan.
Dagens tema är nåd och tjänst. Det är ingen slump att ordet nåd kommer före ordet tjänst – all kristen tjänst och verksamhet utgår från Guds nåd!
Petrus frågar Jesus hur det ska bli med de som har lämnat allt och följt Jesus.
Jesus svar är att det finns mer att få, Gudsriket är mycket större. I sista meningen säger han att de sista ska bli först och de första ska bli sist. Det är det som nåden handlar om.
Det grekiska ordet för nåd är charis. Ordet har olika betydelse i olika sammanhang.
Ordet används för att beskriva hur Jesus fick ett ökat välbehag både hos Gud och människor. ”Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.” (Luk 2:52)
Ordet används för att beskriva Jesu ord. ”Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun.” (Luk 4:22)
Charis används också för att beskriva en fysisk gåva, som de pengar som Korinterna samlade in till församlingen i Jerusalem. (1 Kor 16:3)
Nåden beskrivs även som en kraft som hjälper. Paulus beskriver nåden som den kraft som hjälper honom i sin tjänst. I 1 Kor 15 påminner han Korinterna om evangeliet – att genom tro blir man frälst. Han fortsätter att berätta om hur han innan frälsningen förföljde församlingen och är egentligen ovärdig att kallas en apostel. Sedan skriver han: ”Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig.” (1 Kor 15:10)
Frälsningen är en gåva av nåd. ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.” Ef 2:8
Dessa fem exempel hjälper oss att förstå lite mer vad nåden är. Nåd är – att trots att vi inte förtjänar det:
• ser Gud med VÄLBEHAG på oss,
• talar han LJUVLIGA ord till oss,
• ger han av sina GÅVOR till oss,
• ger han av sin KRAFT till oss,
• FRÄLSER han oss!
I texten från Salomos vishet (11:22-26) får vi en fin beskrivning av Guds nåd. Gud är barmhärtig mot alla och älskar allt som är skapat. Salomos vishet är en dikt som är avsedda att väcka kärleken till visheten. Den sista delen är en reflektion över Guds engagemang i människorna och hans beskydd av sitt utvalda folk.
I Filipperbrevet skriver Paulus om det som han har lämnat för att i stället vara nära Jesus Kristus. Han kastar allt det andra på sophögen för att vinna Kristus och för att få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus.
Paulus skulle avsluta sitt brev men han var upprörd över de judekristna som krävde att de omvända hedningarna skulle omskäras och hålla lagen. Paulus vänder sig emot att de försöker förändra grunden för frälsningen. De krävde både tro och handlingar, när det i stället är endast tron som är grunden för frälsning.
Det är tron och nåden som frälser och räddar oss från det syndiga som frestar oss. När vi har både tron och nåden är det lättare att gå in i den tjänst som Gud kallar oss till.
Vi har alla en kallelse och uppdrag som vi ska bejaka. Guds nåd hjälper oss med det när han ser på oss med välbehag och talar ljuvliga ord till oss. Gud ger oss gåvor så vi ska klara av vårt uppdrag och han ger av sin kraft när vi får Guds frälsning.
Nåden gör att vi klarar av våra uppdrag och är utgångspunkten för vår tjänst. I 2:a Korinthierbrevet ber Paulus till Gud och han får svaret: ”Min nåd är allt du behöver.” (2 Kor 12:9)
Har vi Guds nåd – ja, då har vi allt vi behöver för att stå i Guds tjänst och betjäna människor!
Psaltarpsalmen (25: 4-11) är en bön om att Herren ska visa mig den rätta vägen. Det är inte lätt att veta vad som är den rätta vägen.
En enkel handling som kan göra det lättare är att varje morgon röra vid ögonen och be att Jesus ska röra dem så att jag ser vad Gud vill visa mig idag. Att jag mitt i bruset ska höra de röster han vill att jag ska lyssna till.
Du kan lägga handen på hjärtat och be att Jesus ska röra vid ditt hjärta, så att du får kärlek också till dem som är svåra att älska och en särskild omsorg om dem Jesus just idag vill att du ska bry dig om på något sätt.
Jag litar på att anden viskar och manar oss i alla de där små valen. Det kanske känns futtigt och litet. Men som moder Teresa sa: ”Vi är inte kallade att göra stora saker. Vi är kallade att göra små saker med stor kärlek.” Att gå genom livet med de glasögonen, det är att gå Guds vägar.
Det sägs att den Heliga Birgitta varje dag bad: ”Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den”.
Det är en enkel bön som är lätt att bära med sig, prova att be den varje.
Jag vill också dela med mig av bönen som tilldelas Franciskus, men som inte skrevs av honom. Den är skriven i hans anda och vacker tycker jag.
Franciskusbönen
Herre, gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder, hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet.
Johanna Sinclair
