Fjärde söndagen i advent
Herrens moder
Lukasevangeliet 1:39–45
Några dagar efter ängelns besök gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
Herrens moder är temat för söndagen, men vi får i dagens text även möta Elisabet. Det är bara i Lukasevangeliet det berättas om Elisabet. Hennes berättelse blir en del i berättelsen om Jesus mamma, Maria. Lukas inleder sitt evangelium med att berätta om de båda kvinnorna och födelsen av Johannes och Jesus.
Eftersom Lukas berättar så utförligt om Jesu födelse har han kanske intervjuat Maria. Han är ensam om mycket personlig information. Som läkare hade han säkert också intresse av att veta hur födseln gick till.
Prästen Charlotte Frycklund har försökt beskriva Elisabet och Maria i boken: Bibelns kvinnor, 101 möten med kända och okända systrar.
Elisabet är en from prästfru, av god familj, gammal och har inga barn. Hon är en kvinna, som i sin barnlöshet, alltid har varit utanför. Men sen händer något ofattbart. Elisabets man, Sakarias får besök av en ängel i templet. Ängeln säger att de ska få ett barn. Ängeln bryter traditionen att bibliska änglar berättar för den blivande mamman om barn som ska komma, ängeln visar sig för Sakarias i stället. Det finns också goda skäl till att änglarna besöker kvinnorna, de tror på budskapet, till skillnad från männen. Eftersom Sakarias inte tror på ängelns budskap blir han stum.
Elisabet blir gravid, precis som ängeln sa, men hon är inte ensam. Elisabet får besök av en ung släkting, Maria, som också är gravid.
De två kvinnorna ska bli mammor till två speciella pojkar, så de behöver varandra, nu och i framtiden.
Elisabet får utstå mycket i livet, först barnlöshet och sedan får hon en son som är mycket annorlunda och ovanlig. Han får en mycket ovanlig kusin. Så jag tror att släktingarna Elisabet och Maria hjälper varandra i deras svåra uppgift att vara mödrar till så speciella söner.
När Maria kommer på besök fylls Elisabet av helig ande och ropar ut sin profetia. Elisabet kunde inte veta att Maria väntade barn, Guds ande fyllde Elisabet och talade genom henne. I detta möte mellan kvinnorna så brister fördämningen hos Maria, hon brister ut i sin lovsång.
Maria lovsjunger och tackar för att Gud som är så stor och mäktig har valt lilla henne till det mäktiga som nu ska hända. Det är helt obegripligt men också så typiskt Gud. Maria lovsjunger den Gud som förbarmar sig över dem som fruktar honom och samtidigt skingrar de övermodigas planer. Gud är den som störtar härskare från troner och lyfter fram dem som tror sig vara obetydliga. De hungriga mättas, de rika visas bort. Gud är den omvända ordningens Gud.
Maria reste en lång väg ensam för att besöka sin släkting. Hon verkar också ha bråttom, bara några dagar efter ängelns besök skyndar hon sig i väg.
Maria kan verka se sig själv som liten och obetydlig men i texten växer en stark och handlingskraftig kvinna fram. Hon har rest lång väg på egen hand och nu brister hon ut i sin lovsång, som också varnar för de rika och mäktiga.
I Charlotte Frycklunds beskrivning av Maria är hon ganska kaxig.
När ängeln Gabriel besöker Maria börjar han inte med att säga att hon inte ska vara rädd utan tilltalar henne som en drottning i stället. ”Var hälsad, du högt benådade.”
Maria ifrågasätter direkt. Innan Gabriel hinner säga något om att hon inte ska vara rädd visar hon att det är hon då rakt inte. Vad menar han, sådana ord passar sig inte att komma och säga här. ”Du ska föda en son” säger ängeln, eventuellt lite spak nu. Maria ställer en till fråga: ” Hur hade du tänkt att det skulle gå till?” Gabriel förklarar att Gud kommer att hjälpa henne. Han berättar också att Marias släkting Elisabet också väntar barn, som ett bevis på att Gud råder över fruktsamhet och graviditet.
Maria nöjer sig med det ängeln säger men kan ändå inte låta bli att säga: ”Jag är Herrens tjänarinna.”
Ängeln Gabriel märker skillnaden mellan hans beskrivning ”du högt benådade”, och Marias: ”jag är Herrens tjänarinna”, men han säger inget. Han vet nu att han aldrig kommer att vinna en diskussion med Maria.
När ängeln vänder åter till himlen och Gud frågar: ” Hur gick det?”, så ler Gud på ett väldigt speciellt sätt, som om han är full i skratt och skrattar tillsammans med Maria. Gabriel ser säkert i leendet den där speciella relationen som är mellan Maria och hennes Gud.
Relationen som Maria har med Gud är speciell och det är väl därför som hon kan svara ja på kallelsen att bli Herrens moder.
I texten från andra Korinthierbrevet talar Paulus om att vara ja och nej sägare. Det är ju inte alltid så lätt att svara ja eller nej när vi får olika uppdrag. Men jag tror det är viktigt att vi vågar ha den tillit som Maria hade till Guds kallelse. Att vi lyssnar in Guds röst och vågar svara ja på den kallelse som finns för oss alla.
Maria
Maria, Maria, du barn som Gud anförtrott.
Maria, Maria, du flicka så full av mod.
Maria, Maria, du kvinna av fattig jord.
Maria, Maria, du mamma till Herrens ord.
Fast så ängslig och rädd
var din tro att bli ledd.
Fast ett barn i ditt hjärta
var du ändå beredd,
beredd med din kropp,
ta emot vad Gud sått
och i hemlighet bära
på framtidens hopp.
Maria, Maria….
Du tvekade ej
fastän smärtan sa nej
att blöda för honom
som sen blödde för dig.
Fastän liten, så stor,
i dig finns varje mor,
som ständigt ger nytt liv
trots en värld full av hot.
Maria, Maria….
Text: Per Harling
Bön:
Tack Gud för att de uppdrag du ger oss
aldrig är de vi väntar oss.
Tack för att du ger oss kraften vi behöver.
Och tack för att du kallar oss,
inte till passivitet utan till kaxighet.
Amen
