Predikan 24 oktober 2021

Tema: Samhällsansvar. Matt 22:15-22.

Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: »Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?« Jesus märkte deras onda avsikt och sade: »Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.« De räckte honom en denar, och han frågade: »Vems bild och namn är det här?« – »Kejsarens«, svarade de. Då sade han till dem: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.

Ett mynt har två sidor. Det mesta har två sidor. Å ena sidan. Å andra sidan. Ofta när vi läser den här texten hamnar vi på framsidan. Skatt åt kejsaren. Det ligger som bekvämt för oss. Laglydiga, rejäla svenskar med stor tilltro till myndigheter. Vi ger åt kejsaren vad kejsaren tillhör. Men å andra sidan tala Jesus om något som är betydligt mer spännande och utmanande.

Att ge åt Gud det som tillhör Gud. Det gör vi inte som nation eller som folk eller som gemensamt ideal. Det är utmärkt om Du gör det i ditt personliga liv. Men vad är det att ge åt Gud det som tillhör Gud? Spelar det någon roll? Skatt åt kejsaren vet vi spelar roll. Men den andra sidan?

Vi, med det menar jag alla. Vi närmar oss en brytpunkt, ja förmodligen har vi redan passerat den. En brytpunkt där vår nuvarande livsstil är på väg att gå under. Tecknen omger oss tydligt. Stigande energipriser, stigande oljepriser, stigande matpriser. Det är bara början. Ni skulle uttråkat lyssna till mig om jag fortsatte uppräkningen av elände som skulle kunna ske. Men jag står inte här för att predika elände och undergång. Jag står här för att predika hopp.

Vår kris har vi själva skapat. Ingen kan påstå annat. Det är en existentiell kris. Vilka värden har vi levt efter? Vad har vi fyllt våra liv med? Vi, då menar jag oss som svenskar, européer, västerlänningar osv. De värden vi lever efter handlar om upplevelser, glädjen i att konsumera, njuta av det som är nytt och fräscht, upplevelser, underhållning, god mat. Bröd och skådespel. Det var som bekant det romarna sysselsatte sig med innan imperiet gick under.

Om Du går ut på gatan eller Rådhustorget och frågar människor om dom vill ge Gud det som tillhör Gud – hur skulle det funka? Vilka svar skulle Du få? Hur skulle Du uppfattas?

Vår tids stora kris är enligt min uppfattning att vi vänt Gud ryggen. Avgudarna har tagit över våra liv, våra tankar, våra värderingar. Och vi lever på lögner.

Att ge åt Gud det som tillhör Gud? Vad är det? Det korta men obehaglig svaret är – det är att ge sig själv. För en moderna vuxen välutbildad människa som hyllar sin frihet och självständighet mer än allt är det närmast en omöjlighet. Att ge sig själv åt Gud!

Vad händer när vi gör det? Ja, den kristna erfarenheten säger att då tappar avgudarna sitt grepp om oss. Då befrias vi till en annan typ av mänskligt liv. Centrum i mitt liv blir inte längre jag själv, mina upplevelser, mina njutningar, min egen lycka. Jag som vaknar upp ur ett rus och ser, känner och upplever tillvarons enhet. Allt hör ihop. Jag ser och känner en samhörighet med Gud, medmänniskor, naturen, folk, skogar, hav stjärnor. Mitt liv kommer i ett sammanhang. Jag fylls med vördnad inför livet och det som vi kallar Gud. Gud som är större än alla våra begrepp och föreställningar.

I den upplevelsen finns också en moralisk förpliktelse, eller kanske det är rättare att säga, en moralisk glädje. Att ta vara på min medmänniska är ingen börda. Att begränsa mitt användande av naturresurser, metaller, olja, energi, ”you name it” är ingen fasa – det är en glädje när den möjligheten finns. Att fortsätta som förut blir en fasa, att ha möjlighet att ändra sig blir en glädje. Skulle inte en sådan förändrad inställning till livet kunna bli en tillgång i det klimatarbete vi måste göra. Ja, det kanske är en sådan omvändelse som är nödvändig för att en omställning ska lyckas. För våra självorsakade kriser är en följd av att vi inte gett Gud det som tillhör Gud. Och vi människor framstår som fattiga löjliga varelser vars främsta uppgift är att konsumera.

Vi vill nå´t mer. Den främsta punkten i scoutlagen är ”En scout söker sin tro och respekterar andras.” När jag var 12 kom jag med i scouterna. Det var första gången jag på nära håll såg människor som trodde på Gud och visade det. 12-årsåldern var en kritisk period i mitt liv. Där och i scouterna fann Gud mig och jag Gud. Sen dess har jag levt i alla dom möjligheter som en tro på Gud ger. 

Nu har vi ju inte Gud som en snuttefilt eller för att få fördelar i livet som andra inte har. Det är inte så det funkar. 

I stället är det så här det funkar, som det står i en bibelbok i Bibeln. ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud… Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas…

Då, det är då vi kan börja tänka själva. Det är då vi kan inse att vi måste känna vördnad för livet. Det finns något som är mycket större än vi själva. Något som är värt att tillbe, att vörda, att älska över allt annat. Och då, i lovsången och tillbedjan, där tappar avgudarna, kejsarna, alla andra makter sitt grepp över oss. Då kan vi börja ge åt Gud det som tillhör Gud. Samtidigt sker det märkliga saker med oss själva.

Alltså: vi i vår tid vänder Gud ryggen och nöjer oss med en massa bjäfs. Gud kan rädda oss ur vårt destruktiva sätt att leva. Gud vill rädda oss. Gud vill hjälpa oss att ta vårt ansvar. Min uppgift är inte att predika elände och undergång. Min uppgift är att påminna om att Gud vill hjälpa oss, Gud vill befria oss. Omvänd dig och låt dig försonas med Gud.