Predikan 5 september 2021

Tema: Enheten i Kristus. Joh 17:9-11.

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett”.
Dagens text från Hesekiel beskriver något omöjligt. Judarna var deporterade över hela den kända världen. Först skingrades Nordriket (Efraim och Manasse) av assyrierna år 712 f Kr. Nästa katastrof inträffade år 586 f Kr då Babylon intog och förstörde Jerusalem och förde bort Sydriket i fångenskap. Dessutom var Nord- och Sydriket djupt splittrade sedan kung Salomos dagar. Hur skulle dessa två riken kunna bli ett? Totalt omöjligt. Men Guds ord kom till profeten Hesekiel. Gud skall göra det! Hesekiel var en realistisk man. Han tog avstånd från alla försök till väpnat uppror mot den Babyloniska övermakten. Anpassa er. Gör det bästa av situationen sa han. Han tröstade sitt söndersargade folk med vad Gud skulle göra. Ena. Förena och hela. Vad människor inte kan, det förmår Gud.
I dag har vi texter från urkyrkan. Vi har läst två av dem i dag. Från Paulus brev till Efesierna och från Johannesevangeliet. Båda med starka uppmaningar till enhet. Men vi vet hur historien utvecklat sig. Kyrkans historia är inte en historia om enhet. Det är en historia om spänningar, motsatta ståndpunkter, konflikter. Ibland fördes konflikterna på en anständig nivå, ibland på en oanständig. Ibland var nog konflikterna nödvändiga, minst lika ofta onödiga. Ur spänningar, olika ståndpunkter kan en syntes växa fram som leder till något nytt. Ibland blir spänningar mer skyttegravar.
Så ser läget ut. Vi får nog anpassa oss. Göra det bästa av läget.
Jag erinrar mig en episod som ligger mer än 20 år tillbaka. Vi försökte i Kalix utöka vår samverkan med Svenska Kyrkan. Det gick trögt. En dag satt jag vid kyrkoherdens skrivbord. Han tittade på mig och sa ”Ni är ju reformerta! Det tog vi avstånd ifrån redan vid Uppsala möte 1593.” Jag blev totalt ställd. Jag visste knappt vad reformert var. Ännu mindre Uppsala möte.
Men man kan ju läsa på. Vid Uppsala möte antogs den Augsburgska trosbekännelsen från 1530. Den är skriven av en nära medarbetare till Luther, Philipp Melanchton. Den förklarar vad som skiljer luthersk tro från romersk katolsk tro. Kyrkan i Sverige skulle vara luthersk, bestämdes det. Kungen skulle vara kyrkans beskyddare, Den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas var lutherdom – medan katolicism, kalvinism och zwinglism förbjöds. 1600-talet blev den lutherska renlärighetens århundrade. Och politiska krafter kidnappade de kyrkliga diskussionerna för sina syften. De s. k. religionskrigen , trettioåriga kriget utbröt i Europa där konflikten mellan romerska katoliker och lutheraner utvecklades till blodiga, barbariska terrorkrig.
Människor såg med fasa och förfäran på vad som utspelade sig. Erfarenheterna från dessa motsättningar ledde till massemigration till Amerika. Man längtade efter frihet från religiöst förtryck. Europa rörde sig bort från kristna kyrkors maktutövande. Religionskrigen banade väg för Upplysningstänkandet. Och tur är väl det. Men motsättningar lever väl kvar.
Vad blev det av Jesu bön om ”bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att det blir ett liksom vi är ett?” Jesu bön är så realistisk. ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen”. Just så. Vi är kvar i världens slagfält. I spänningarna, i diskussionerna, mitt i ståndpunkterna, åsikterna, intressena, sökandet efter positioner. Vi är ändliga och felbara. Ibland inskränkta, ofta okunniga. Ibland bara dumma och envisa. Skulle det kunna vara annorlunda? Tror Du att Jesu bön om enhet är en bön om en idyll där enhet och fred spirar. Där fredsduvor flyger omkring i luften. Där allt är frid och fröjd. Vad är det egentligen Jesus ber om?
”Bevara dem i ditt namn”. Vad betyder det? Sen står det nästan fel i översättningen kan tyckas. ”…det som du har gett mig”. Det borde väl stå ”dem som du har gett mig”. Nej, översättningen i våra biblar är korrekt. Helige fader – det är en egendomlig benämning som jag tror står bara här. Då betyder det väl, ”Gud, Fader, du som är annorlunda, som är avskild från någon tillhörighet du har gett ditt namn åt mig”. Gud i sin annorlundahet möter oss fullt ut i Jesus. Och Jesus vet att det han ber om är en möjlighet för han lever redan i den verkligheten. Enheten med Gud. Vad Gud vill gör Jesus. Att bevaras i ditt namn – det är vägen till enhet.
Gud kan göra det människor inte förmår. Lika lite som människor kunde förena Efraim och Manasse med Juda rike i syd, lika lite kan vi jämka våra åsikter och intressen till en hjärtats enhet, en enhet i vilja och ömsesidig kärlek.
Men när Gud räcker ut sin hand och fattar de två stavarna, då händer något i den hand som griper om de två stavarna. Det som händer är ett under. Stavarna förenas. Vi lär oss att inte vara överens på ett anständigt sätt.
Någon har gett en bild av vad som händer i Jesu möten med människor. Och också för den delen vad som kan hända i våra möten med andra. Resonans.
En stämgaffel. Den är stämd i normal A, 440 svängningar i minuten. Slår jag an stämgaffel ljuder tonen A. Det märkliga sker att strängar som är stämda i samma ton också börja svänga. Fenomenet kallas resonans. Evangelierna beskriver gång på gång hur detta händer i Jesu möten med människor. Det händer också nu när vi möter Jesus. Våra hjärtan, våra liv börjar svänga i resonans med det gudomliga. Det som är annorlunda. Det som inte har någon tillhörighet till intressen, åsikter, ställningstaganden. Det som är mycket större. En position som vi människor inte kan inta men som Gud kan föra oss till.
Resonans. Gensvar. Resonans med andra. Enhet, hjärtats samhörighet trots skillnader i åsikter, uppfattningar, bakgrund, intressekonflikter.
Jag tror inte vi kan förfoga över detta. Vi skulle genast förstöra det där vi sitter vid de ekumeniska förhandlingsborden. Men vi kan ta det som en gåva ur Guds hand. Det som Gud tillhandhåller och ger oss. För den enhet som Jesus talar om är en gudomlig enhet, och att leva i den är ett mirakel taget ur Guds hand.
Hur är det då mig? Kan jag vibrera i Guds svängningstal? Bekymra dig inte om det. Du svänger med så gott du kan. Ett barn har svårt att stämma en gitarr. Men med många år och övning kan barnet utvecklas och till slut höra den rätta svängningen, den rätta resonansen. Du står i Guds närhet och Gud är den som verkar vilja och förmåga i dig. Våga tro det.
Ja, så den här veckans slutuppmaning i predikan. Stå kvar i Guds närhet och låt dig försättas i resonans med Gud. Guds märkliga handlande i vår värld. Då kommer du också med i resonans till andra. Enhet.