Predikan 6 juni 2021

Tema: Vårt dop.

Text: Hes 36:25-28. ”Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.”

Hesekiel var en profet verksam under 6:e århundradet före Kristus. Han stormade mot Israels avfall från Gud. Mot orättvisor och falsk gudstjänst. Hesekiels kritik var så kraftig att vissa rabbiner under vissa tider ville förhindra att texter från Hesekiel lästes speciellt kap 16.
Hesekiels profetiska ande följer med i den kristna kyrkan. Verserna vi just läst är Guds löfte om en annan framtid för sitt folk. Ett hopp.
Så får vi vända spegeln mot oss själva. Vi har orenat oss med alla våra avgudabilder. Vilka är våra avgudabilder? På vilket sätt har vi orenat oss? Kan Du känna uppgivenhet inför världens tillstånd? Kanske så mycket mer som vi inser att vi själva har skapat det. Vi har orenat inte bara oss själva, även andra, t o m vår planet. Visst kan vi gripas av missmod när vi ser på vilka närmast oöverstigliga problem vi har att möta.
Men vi tror att Gud står på vår sida. Gud hjälper oss. Gud ger oss löften. Gud lovar oss hopp.
Gud säger: ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er”.
Det är därför vi har fyllt nattvardsbordet med stenar. De är som hjärtan som Gud avlägsnat ur människors bröst. Gud har ersatt stenhjärtan med hjärtan av kött och blod. Hjärtan som kan känna, se, förstå. Hjärtan som vet hur medlidande och barmhärtighet känns.
Och samtidigt som Gud tar bort stenhjärtat ur våra kroppar så ger Gud löften. Gud lovar en ny framtid, en förklarad värld. Gud lovar: ”Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud”. Gud ger oss ett hopp.
Här kommer en liten utvikning. Bl a för att predikan inte ska bli för kort. Vi har ju alla vant oss vid korta betraktelser under alla webbsändningar. Vill Du nu segla i väg i din uppmärksamhet så är detta rätta tiden för det. Jag säger till när vi kommer tillbaka till huvudspåret.
Nästan alla predikningar jag har hört i mitt liv kommer från evangelierna. Vi brukar få höra om Jesus i Palestina, hans undervisning, romarna, fariséerna. Man jag är inte riktigt säker på att den första kristna förkunnelsen hade detta tidsbundna och lokala fokus. Det var inte så lätt för Paulus, Timoteus, Silvanus, Barnabas och andra att predika från evangelierna innan de fanns. Jag tänker mig, baserat på Paulus brev att fokus låg på den kosmiske Kristus. Den Kristus som gäller för hela världen, hela skapelsen. Den Kristus som skall försona hela skapelsen. Som ska upprätta allt. Som ska låta en ny tidsålder bryta in över världen.
Kolosserbrevet hör till de sista brev som Paulus skrev. Det tycks där som hans förståelse har djupnat om vem Kristus är. I magnifika termer beskriver han den kosmiske Kristus. Bl a skriver han mer och mer om hoppet. ”…vi har hört berättas om er tro…i hoppet om det som väntar er i himlen”. Så kopplar han ihop hoppet med himlen.
Vi predikanter predikar inte så mycket om himlen numera. Vi tycker vi vet för litet. Vi tänker oss att predikan om himlen handlar om ”you get pie in the sky when you die”. Att himlen uppfattas som en plats, en plats som inte har något med våra liv att göra. Något som hoppeligen kommer sedan. Efter detta livet.
Det är inte Nya Testamentes perspektiv. Det är ett annat. Låt mig förklara.
Alltid när det står himlen i NT så står det i grundtexten ”himlarna” alltså i pluralis. Jag klagade till min lärare i grekiska kring denna uppenbart snävare översättning. ”Ja, det är ett idiomatiskt uttryck” sa han. Det betyder att det är ett stående uttryck som inte ska uppfattas bokstavligt. Men, invänder jag för mig själv, det idiomatiska uttrycket skulle ju i så fall lika gärna kunna vara ”himlarna”. Men någon har någon gång bestämt sig för att översätta ”himlarna” med himlen. Spelar det någon roll.
Ja, jag uppfattar att det gör det. Översättningen leder tanken till himlen som något enhetligt, något väldefinierat. Till en plats fjärran från den plats där vi lever.
Himlarna leder mina tankar till något stort, något som inte så lätt låter sig förkrympas i våra tankesystem. Lager på lager. Många dimensioner. När det står ”himlarna” så skall det närmast föra tankarna till andra dimensioner i tillvaron. Och kanske allra mest till dimensionerna nära Gud. Redan här och redan nu. Dimensioner som vi kan uppleva i vår ande, i våra bröst redan här och nu. Vi får leva i hoppet om det som väntar oss i den dimensionen, hos Gud.
Nu är det dags att vakna till liv. För nu kommer jag tillbaka till huvudspåret.
Hoppet som väntar oss. Grundtexten säger ungefär, det är upplagrat åt oss. Hoppet är således inte något som ligger och väntar oss på i ett annat rum, en annan plats, en annan tid. Det är tillgängligt i den dimension som är himlen,. Den dimension som vi kan nå och röra redan nu, redan här.
Kristus ger hopp. Hopp om en förvandlad tillvaro. Om nya möjligheter. Hopp för Dig som lever i det hopplösa. Hopp för ensamma, övergivna, deprimerade. Hopp för oss som är ängsliga för framtiden. Som vankar av och an vid ”havets och vågornas dån” som det står i Bibeln.
Den kosmiske Kristus har tre instrument vilka han använder för att ta ut stenhjärtat på oss. Ta ut stenhjärtat och ge oss ett hjärta av kött. Ett hjärta som kan känna. Som vet vad barmhärtighet och medlidande är. Instrumenten är tro, kärlek och hopp. Jag känner på mig att detta kommer att bli temat för våra gudstjänster framöver. Vad är det att leva ett liv i tro, kärlek och hopp?
Vad jag behöver och vår tid behöver är hopp. Inte uppgivenhet. Inte apati. Inte cyniska människor. Om vi fokuserar på hoppet, då blir det mindre intressant att klaga på allt som är mindre bra.
Vår tid behöver levande människor med ett levande hopp och hjärtan av kött. Det är vad Gud ger oss genom Kristus Jesus. Gud är med oss.
Lev i detta!
Låt Gud beröra ditt liv!
Låt Gud ta bort stenhjärtat ur ditt bröst!