Predikan 10 oktober 2021 Tacksägelsedagen

Lovsång

Luk 17:11-19

Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Temat för vår gudstjänst är lovsång, det handlar inte om någon viss musikstil eller att man ska ha bra sångröst. Gud frågar efter om lovsången är äkta och uppriktig. Lovsång hör ihop med tacksamhet. Tacksamheten ska inte kopplas ihop med tvång eller skuldkänsla. Äkta tacksamhet kommer inifrån, ur förundran över att jag får ta emot något, kärlek och omsorg, som inte är självklart, som är oförtjänt. Tacksamhet förmedlar också glädje som kommer andra till del. En glädje över att få ge av sig själv och det man har.

Lovsång är något grundläggande för kristna, tacksamhet och lovsång handlar om att jag erkänner mitt beroende av Gud, att jag inte kan skapa mitt liv själv. Erkänna att jag får mycket utan att förtjäna det.

Samariern kom tillbaka och tackade med ”hög röst och kastade sig på marken”. Hur ofta prisar och tackar vi Gud med hög röst? Jag gör inte det så ofta, mest när jag är själv ute i skogen. Men det kanske kan vara bra att våga vara lite mer frimodig när jag tackar Gud, så även andra hör.

Varför Samariern kom tillbaka och prisade så kraftfullt kan vi ju fundera på.  Jämfört med de andra som inte alls kom tillbaka. Vad var det som gjorde att han kom tillbaka och inte de andra? Kanske blev han helad på ett djupare plan, inte bara kroppsligt. Att leva som spetälsk var ju en väldigt utsatt situation. De var ju utstötta ur resten av samhället och fick knappt visa sig för andra. Jag tänker att det var väldigt jobbigt psykiskt. Samariern var nog väldigt glad och lättad över att vara fri från sjukdomen. Många sjukdomar trodde man ju också kom från satan och att då få bli fri och välsignad förändrade säkert hans liv väldigt mycket. Det blev väl som en genomgripande omvändelseupplevelse.

Jag kan ha svårt att prisa och lovsjunga Gud högt och också svårt för att prata om frälsning. Jag känner inte att jag har blivit frälst (eller räddad) från något. Därför tror jag det är lättare för de som har en sådan upplevelse, en omvändelse. Men har man som jag vuxit upp i kyrkan och alltid känt tron som en självklarhet är det svårare att lovsjunga och vara tacksam. Ja tacksam är jag ju och lovsjunger gör jag för allt det som jag har. Ibland blir ju inte livet som man har tänkt sig och det blir svårigheter och då är jag tacksam och kan lovprisa Gud för den hjälp jag får att gå igenom det svåra.

Och just att tacka för det man har är också viktigt och man behöver ju inte bara tacka för det som är en förändring. Utan också för allt det man har. Det kan ju också vara en form av en frälsning. Att vi fått komma till tro, för att vi får leva i en relation till levande Gud. Frälsning är att bli förd in i gemenskap med inte bara Kristus utan också församlingen/kyrkan. Det är något vi borde vända tillbaka och tacka för, inte bara en gång utan dagligen!

Många gånger är det svårt att tacka för det vi har som är självklart. Vi söker ofta efter det som är bättre och blir avundsjuka på den som har det bättre än jag själv. Men det ska vi nog försöka låta bli utan istället visa tacksamhet för det vi har och vara glada för det. Det finns också mycket att vara tacksam för i vår Region Nord inom Equmenia och Equmeniakyrkan. Det är många unga som vill ta ansvar och det ska vi vara tacksamma för. Vi ska ta vara på deras engagemang och ge dem bra uppdrag som de kan växa i. Så att de också kan känna tacksamheten att få vara en del av gemenskapen i församling/kyrka.

Vi får också låta oss inspireras av samariern till lovsång och tacksamhet, och också av dagens psaltarpsalm och Davids lovsång i den gammaltestamentliga texten. Det finns ju väldigt mycket som vi glömmer att tacka för, om vi tänker efter.

Men vår lovsång kan ju också tystna. Livet är ibland sådant att vi inte orkar sjunga med. Men vi får komma till Gud också med allt det vi inte kan känna tacksamhet för: Vrede, besvikelser, bitterhet, förtvivlan, inre sår, sjukdom, oro, sorg, vanmakt och tvivel m.m. För det är ju inte fel att känna så! Det är kanske snarare att betrakta som fel att inte bära det inför Gud. Gud hör också våra böner om förbarmande och helande, förlåtelse och försoning – även om svaret inte alltid blir såsom vi tänkt oss.

Kanske föds den mest äkta lovsången och tacksamheten utifrån upplevelsen att Gud finns vid vår sida också i smärtan, lidandet, det allra svåraste. Kroppslig och själslig trasighet kan leda till att vi vänder Gud ryggen, blir bittra och hårda. Men också till att vi går i närkamp med Gud och får uppleva Guds närvaro och kärlek på ett djupare plan än tidigare.

Jag vill avsluta med en sång som är nyskriven från Equmenia Ton, som jag fastnade för. En av låtskrivarna beskriver lovsången som ett uttryck för att Gud finns hos oss även om vi glömmer det eller när vi inte ser, hör, känner eller märker det. Om ni vill lyssna på sången finns den på equmenia.se/kreativa-uttryck/equmenia-ton/ Den är inspelad med en dansfilm.

Kalla mig tillbaka

Även om jag saknar ord så vet Du min bön.
När jag inte tar mig tid så går Du bredvid.
När jag inte har nån lust Du känns så långt bort.
Påminn mig igen och igen att Du är mitt hem.

Du är mitt hem

Kalla mig tillbaka när mitt hjärta blivit kallt.
Vill lyssna tätt intill Dig när livet går för snabbt.
Jag vill stanna upp, stanna kvar,
stanna här, där Du är.
När jag går förbi Dig glömmer, tappar bort
så viskar Du “Bli kvar hos mig”.

När det känns som allt jag är, är bara ett skal.
När jag ser vad andra har som jag inte har,
är livet som ett evighetslopp som aldrig tar slut.
Påminn mig igen att hos Dig får jag andas ut.

Hos Dig är jag trygg nu

Kalla mig tillbaka när mitt hjärta blivit kallt.
Vill lyssna tätt intill Dig när livet går för snabbt.
Jag vill stanna upp, stanna kvar,
stanna här, där Du är.
När jag går förbi Dig glömmer, tappar bort
så viskar Du “Bli kvar hos mig”.

Sång från Equmenia Ton av Helena Alin, Victor Bodell, Carl Eksmo, John Lindar, Matilda Ugand och David Wedegård