Tro och liv
Lukasevangeliet 18:9–14
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade Jesus denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Tro och liv är rubriken idag. I den här texten från Lukasevangeliet blir det så tydligt vad som är viktigast av tro och liv. Det är tron som gör skillnad inte hur du lever ditt liv. Självklart ska vi alla göra gott och leva på ett rättfärdigt sätt. Men det viktigaste är att du tror på Jesus Kristus och följer honom.
Den nåd som Gud erbjuder oss är så stor att den räcker till alla, oavsett hur ditt liv har sett ut tidigare. Genom Jesu Kristus har vi fått förlåtelse för våra synder och genom nåden blir vi befriade.
Jesus använder ofta paradoxer i sin undervisning till oss, skenbara motsägelser som uttrycker en djupare sanning. Dagens evangelium avslutas med en sådan paradox: den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Det låter ju som en motsägelse, att det man strävar efter får motsatt effekt. Vill man bli upphöjd, ja då ska man ödmjuka sig. Men vad är egentligen sann och äkta ödmjukhet? En ödmjuk människa är en person som mött sin egen svaghet och otillräcklighet. Och hon blir stark om hon också vågar visa sin svaghet. Man skulle kunna säga att ödmjukhet därför är styrka, just för att hon har mött sin svaghet och försonat sig med den.
Men den människa som inte vill erkänna sin brist måste ägna mycket energi för att bygga upp ett skal som döljer svagheten. Det handlar om att bygga en fasad för att ge ett intryck av styrka, av att man lyckas, att man aldrig gör några fel. Utsidan blir viktigare än insidan.
Jesus vill inte att vi ska bygga upp det där skalet för att dölja våra svagheter. Utan att vi ska vara sanna både mot oss själva och varandra. Upphöjer man sig själv och döljer sin svaghet med en lyckad fasad då stänger man också sitt inre för att ta emot Guds rättfärdighet som han vill ge oss av nåd. Att våga släppa på det som vi har som förväntningar och krav från oss själva blir en skön befrielse och då kan vi lita på att tron bär oss. Gud önskar inget hellre än att vi ska skala av vår fasad och visa vårt sanna jag, det är också då möjligheten finns att få blomma ut till de unika människor vi är.
För att förtydliga detta kan vi läsa texten från Romarbrevet igen.
Nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. Rom 3:21-28
Vi är frikända och har fått en fri gåva! Gud är rättfärdig, men alla har syndat. Hur kan vi få förlåtelse? Inte genom lagen, det måste till något nytt. Den glada nyheten är att Gud själv har gett oss en väg till förlåtelse – genom sin egen sons Jesu Kristi död. Gud har löst synd-problemet och visat att han också håller sina löften. Kärnan i de glada nyheterna som Paulus förkunnade och som fortfarande är centralt i det kristna budskapet, är att alla som tror på Jesus Kristus som herre har blivit rättfärdiggjorda. Det har inte skett på grund av egen tro eller egna gärningar, tron är bara en kanal för förlåtelsen. Det är på grund av Guds barmhärtiga godhet, nåden och genom Jesu död och uppståndelse.
Jag läste en beskrivning, som jag fastnade för, om hur vi försöker nå härligheten. Beskrivningen är bilden av en rutschkana. Vi har nog alla sett hur barn försöker klättra upp i rutschkanan på kanten. Vi kanske har gjort det själva också när vi var barn. De drar sig upp med armarna samtidigt som fötterna halkar bakåt. Någon gång kanske de klarar att komma ända upp men oftast halkar de tillbaka ner igen och får börja om. De misslyckas och försöker igen och igen.
Ibland är mitt liv som en rutschkane-klättring, när jag tror att allt handlar om min egen självtillräcklighet, stolthet, tron att jag vet och alltid måste göra rätt? Och när det inte räcker så försöker jag ännu mer och ännu mer. Men jag når aldrig fram. Jag gör så många fel. Jag blir tröttare och tröttare och kasar ner snabbare i stället.
Men kanske är det då i misslyckandet som jag kan se att Jesus sitter nere vi kanten av rutschkanan.
Han säger: – Sätt dig ner.
Jag: – Ja men, det går ju inte. Jag har misslyckats. Jag har inte hjälpt människor. Inte gjort tillräckligt. Gjort en massa fel. Och jag har nog skadat någon också.
Och då ser Jesus på mig med mild blick och säger: – Du vill vara en god människa, va? Du vill göra mycket? För att du vill hjälpa? Leva kristet? Du vill inte göra någon illa?
Jag svarar: – Ja, nej precis.
Jesus: – Det är fint. Skriv det du lyckats med på den här lappen.
Han ger mig en lapp. Jag skriver. Det blir inte så värst många saker så jag skäms lite. Men ändå, det känns som ett litet CV. Jag lämnar fram lappen.
Till min besvikelse säger Jesus utan att ens titta på den:
– Släng lappen i papperskorgen.
Jag vill protestera men jag gör som han säger, går till papperskorgen och slänger den.
Jesus: -Sätt dig här igen.
Jag älskar dig!
Jag: – Men, varför bryr du dig inte om de bra sakerna jag har gjort?
Och med lite lägre skakig röst: – Och alla mina misslyckanden?
Jesus upprepar: – Jag älskar dig.
Jag: -Ja men det går ju inte alls.
Jesus: – Varför inte?
Något liknande samtal kanske vi har haft med Jesus. När vi försöker uppnå härligheten och göra allt rätt, vara en god och sann kristen. Det är då vi får vila i Guds nåd och kärlek till oss. Det är inte våra prestationer som spelar roll utan att vi vill tro och vågar lita på Guds barmhärtighet. Att vi vill följa Jesus och ta emot Guds nåd och kärlek.
Johanna Sinclair
