Jesu dop
Lukasevangeliet 3:15-17, 21-22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”
Idag är det första söndagen efter Trettondedagen som är en direkt fortsättning på Epifania, Trettondedagen. Epifania som betyder uppenbarelse.
Epifania firas till minne av Jesus uppenbarelsen som Guds son genom dopet.
Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse” och ordet används för att benämna en fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar. Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till.
Epifania är äldre än själva julfirande. Eftersom de tidigaste kristna inte alls la någon vikt vid födelsedagar (som ansågs vara hedniskt firande) var det i stället andra delar av Jesus liv som högtidlighölls.
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker var det främst dopet som var i centrum för epifaniafirandet. I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av Jesu dop av större vikt än firandet av födelsen.
Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari och är den viktigaste högtiden på året, för många.
I Östkyrkan påbörjas jul också med firandet av Jesu Kristi födelse, men firandet når sin kulmen i firandet av Jesu dop, som kallas just epifania – uppenbarelse.
Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttats till 25 december blev 6 januari i stället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesusbarnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk (ex. spanska, franska och engelska) även i länder där den ursprungliga anledningen, dopet, har fått stå tillbaka för de tre vise männen.
Källa: https://svenskahogtider.com/2013/01/05/vad-ar-epifania/
Utifrån detta så kanske vi ska fira Trettondedagen lite mer än vad vi gör och framför allt uppmärksamma dopet mer. Både Jesus dop och vårt eget.
Texten vi läste från 2:a Mosebok kan vara lite svår att koppla ihop med Jesu dop. Men koppling kan vara att Mose räddas ur vattnet till liv och Jesus, som introducerar det kristna dopet, reser sig ur vattnet och mottar Anden.
Jag tycker om texten från 1:a Johannesbrevet som handlar om hur vi ska tro på Jesus Kristus. Anden som blev synlig i Jesus dop får en central roll som symbol för sanningen. Anden är den som vittnar och ger oss vittnesbördet om Gud. Att Gud har gett oss evigt liv genom sin son, Jesus Kristus. Det är genom honom vi får det eviga livet.
Det är ju speciellt att ha den här predikotexten så här i början på året. Vi har precis mött det nyfödda barnet i krubban, då Gud blir människa. Det är en vacker historia om mod, utsatthet och gemenskap. Gud talar till sitt folk genom ett litet spädbarn.
Nu står Jesus som vuxen man i floden tillsammans med Johannes och blir döpt. Som en duva kommer den heliga anden ner och Faderns röst ekar: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Jesu dop öppnar vägen till vårt dop och för dopets löfte till dig och mig.
Det händer något där i floden när rösten ekar. Guds röst talar till var och en av oss. Gud har gett oss en ny chans till relation, en ny chans att söka oss till Gud.
Gud ser dig när du är rädd, när du är utsatt, när du är nedslagen. Guds röst ekar ännu: Du är min älskade, du är min utvalde. Du har ett värde som ingen kan ta ifrån dig. Du är min.
Det står i texten att Jesus har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.
Det kan vara skrämmande, men jag tror på en Gud som bär allt i sina händer. Han har makten att kasta bort det svåra, orofyllda, grymma och kärlekslösa och ta allt det goda, kärleksfulla, rofyllda i sitt förvar. Det handlar om att han har makt över det som skiljer oss från honom, det som gör att orätt råder.
Att Gud har den makten vill jag tro att Gud hade då – och fortfarande har idag. Gud lever med oss här idag. Talar med oss idag och tar plats i vår vardag, i vårt liv och frågar oss vad vi lever med för bekymmer och glädjeämnen. Frågar vad det finns för agnar i vårt liv. Sånt som skiljer oss från honom. Han frågar vad som är vete och som är värt att ta upp i hans förvar. Gud tar plats i en värld som längtar och väntar, en värld som vill ha fred, frid och upprättelse. Han är redo att bära alla människors bekymmer.
Att Jesus gör detta – tar plats i världen och delar vår tillvaro – är hoppet jag lever på. Att Gud tog plats då, och Gud tar plats än idag. Han tar plats och delar våra livsvillkor.
Vi kan därför be och där känna oss frimodiga att inför honom berätta allt det som vi väntar och längtar efter.
Johanna Sinclair
