Livets källa
Johannesevangeliet 5:31–36
Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.
Temat för söndagen är Livets källa. Det är ett vackert tema, men man kanske kan undra hur det temat kommer in i texten? I alla fall om det ska vara relevant för oss.
Innan den här texten har Jesus botat en lam man vid Betesdadammen. Jesus säger då de välkända orden: ”Stig upp, ta din bädd och gå.”
Men några runtomkring reagerar starkt, det är ju sabbat, säger dom, då får man inte bära på sin bädd. När de sedan är i templet får de reda på att det är Jesus som botat mannen, man börjar då förfölja honom och bestämmer sig för att man vill ta livet av honom. Han inte bara upphäver sabbatsbudet, han påstår också att Gud är hans far och att han då jämställer sig med Gud. Jesus håller ett slags försvarstal och det är härifrån texten är hämtad.
Jesus säger något märkligt: Om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd inte giltigt. Det innebär inte att hela Jesu försvarstal är ogiltigt. Jesus säger det här för att gå med på judarnas krav att en så här viktig sak måste avgöras av två eller tre vittnen som lagen kräver. Det räcker inte om den anklagade försvar sig, ytterligare två eller tre måste samstämmigt vittna om samma sak. Jesus träder in under denna regel och antar den och börjar argumentera och bekräfta sina anspråk med att hänvisa till två trovärdiga och samstämmiga vittnen. Det finns en annan som vittnar om mig och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Jesus har Gud, Fadern, i tankarna. Fadern är ”en annan”, alltså en person skild från Sonens person men som bär vittnesbörd om Sonen. Det ena vittnesbördet som Jesus hänvisar till är alltså Faderns vittnesbörd om sin Son. Jesus hänvisar till ytterligare en annan person – nu en människa – Johannes döparen.
Vilket tålamod och kärlek som Jesus visar mot dessa arga människor. De var ivriga att döda honom. Men Jesus talade till dem och gjorde allt för att de skulle acceptera trovärdiga vittnen så att de skulle tro och genom tron ha liv i hans namn. Jesus påminde judarna om Johannes vittnesbörd, för han ville att de skulle acceptera det och komma till honom för att höra hans ord, tro på honom och få evigt liv.
Jesus hänvisar här till två vittnesbörd för att visa på att han är Messias, Guds son och världens frälsare. Johannes döparen visade folk till Jesus för att de skulle tro på honom och bli frälsta. Genom skriften har fadern gett ett klart vittnesbörd om sin son för att vi ska bli frälsta. Själv står Jesus där och inbjuder och vill att alla ska komma till honom för att få liv. Han har gett oss många bevis. Guds vilja är uppenbar med allt han gjort: han vill inte att någon enda ska gå förlorad utan att alla ska omvända sig och bli frälsta.
När Jesus botar mannen, vid Betesda, så frågar han honom ”Vill du bli frisk?” det är en bra fråga och kanske självklar fråga kan tyckas. Men svaret, ja det är kanske inte självklart, men om frågan istället hade varit ”Vill du vara hel”, ja i alla fall så hel som möjligt, då hade vi nog alla sagt, Ja, ja det vill jag!
I dagens text hittar jag ett slags centrum, som man lätt uppfattar bara som avslutningen på en bisats. Det är de två orden bli räddade … men säger Jesus, jag säger detta för att ni ska bli räddade. Vad är det som räddar oss, vad är det som gör oss friska eller kanske snarare hela, så hela som möjligt? Vad är det som gör att jag känner att livet bär? Att det kan få innehålla både menig och nån slags helhet? Vad är, och var finns den livets källa som kan göra att jag får vara jag, och att du får vara du? Svaret blir ju naturligtvis att det är Gud som är livets källa, och att vi blir frälsta genom att följa Jesus.
Vi önskar nog alla att det var så enkelt, men det vet vi också att det inte alltid är. Visst är det sant att Gud är livets källa. Men om jag inte upplever honom då? Visst är det sant att Gud är livets källa. Men då undrar jag, hur han då kunde skapa en sån som jag? Jag som ständigt jagar, söker och undrar över min egen tillräcklighet. Visst är det sant att Gud är livets källa, men varför fyller han inte på då? Det är nog frågor som vi alla bär med oss ibland.
Men var hittar du livets källa, eller källor någonstans? Var hittar du det i ditt liv som ger det nån slags mening, innehåll, eller kanske till och med helhet? Jag frågar inte efter upplevelser och kickar, jag tror att det handlar om nånting djupare än så.
För mig handlar det inte om det som liksom lyfter mig ovanför eller bortom allt det vanliga. Utan mer om det som för mig framåt eller igenom. Det som gör att jag trots allt fortfarande orkar, vill och kan leva mitt liv. Trots allt det som är, och trots allt det som inte är. Kanske handlar det om kärlek, att få älska och att älskas. Kanske handlar det om att få vara i naturen, eller om gemenskap, om att få vara nära andra, om att bli frågad efter.
Nej, det kanske inte är det stora och häftiga, det tror jag inte man kan leva på. För mig blir också bilden av nattvarden så tydlig här. På samma gång är det den enklaste av måltider, lite bröd doppat i vin. Men också, och på samma gång. Ett tecken, ett löfte till dig och mig, där Gud genom Jesus, hans död och hans uppståndelse säger, jag är din, och du får vara min. Trots allt som är, och trots allt som inte är, jag är din, och du får vara min. I det lågmälda tilltalet, men ändå det största av löften. Här kan livets källa anas, här kan lovsång få födas.
Att se på Jesus, att lyssna på honom och stanna kvar hos honom är nyckeln till andlig klarsyn. Det man inte först förstår mognar. Jesus handlade ofta på ett sätt som förvånade alla först – men efterhand, kanske ibland senare förstår man varför han handlade och sa som han gjorde. Den som inte är villig att följa Jesus, kommer aldrig att ana vem han är och aldrig upptäcka glädjen av att ha honom som Herre.
