Predikan 15 november 2020

Tema: Vaksamhet och väntan. Luk 17:20-30

Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon.
Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Till lärjungarna sade han: »Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det.
Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem.
Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag.
Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte.
Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar.
Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla.
Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.

Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Jag hör ibland människor som säger: ”Vi skulle vilja höra mer om den yttersta tiden”. Den här tiden på året, då bibeltexterna handlar om yttersta tiden och som i dag ”Vaksamhet och väntan” är ju rätta tiden för att fokusera på vad Jesus lärt oss om ”yttersta tiden.
Egentligen är varje tid den yttersta tiden. Den generation som nu lever, och som lever just nu har ju all människors historia bakom sig. Vi som lever nu skriver den historia som ännu inte har hänt men som håller på att ta form genom vad vi gör idag. Vad vi gör enskilt och kollektivt. Vi lever längst fram på tidsskalan. Ytterst.
Fariséerna som frågade var intresserade av den yttersta tiden. De frågade: ”När skall Guds rike komma?” Guds Rikes ankomst var den livsluft som fariséerna andades. Hela deras liv och strävan gick ut på att Guds vilja skulle förverkligas i vardagslivet. De var hängivna, uppriktiga och studerade med stor flit Lagen, profeterna och de judiska traditionerna för att i varje tid kunna förstå och följa Guds vilja. De stod i opposition till den politiska ledningen och till tempelprästerna. De ville att Guds vilja skulle förverkligas i hela samhällslivet. ”Gör allvar av religionen”.
Ur dessa synpunkter verkar det som om fariséerna skulle kunna vara förebilder för oss nutida kristna. Men vad är haken?
Fariséerna var oförmögna att se Guds Rike. Det väntade sig att se det ”här” eller möjligen någon annanstans. ”Där.” De kunde inte se att Guds Rike ”är inom er”. I hjärtat. I nåden. I ett förnyat sinne. I anden. I kärleken och barmhärtigheten. I Guds hjälp. Att Guds rike kunde vara ”mitt ibland er” redan här och nu.
Utvikning. I texten står ”entos hymon” vilket brukar översättas ”inom er”. Det kan lika gärna översättas ”bland er”. Dvs redan realiserat i en gemenskap där Jesus själv är mitt ibland oss. Det är det Guds rike som Jesus talar om. (Jag läser gärna texten som ”mitt ibland er”. Det ger ett vidgat perspektiv på Guds Rike. Det är inte något privat individualistiskt som bara gäller mig. Det är i gemenskapen mellan Jesu lärjungar som Jesus rör sig, där känns och märks Guds Rike som närmast.) Men den verkligheten var fariséerna oförmögna att se. Fariséernas blindhet borde få vara en tankeställare för oss kristna idag. Särskilt vi som är ivriga, aktivistiskt inställda, vill göra allvar av religionen och förverkliga den i hela samhällslivet.
Men sedan vänder sig Jesus till sina lärjungar apropå fariséernas frågor. ”Ni kommer att längta efter att få se en enda av människosonens dagar.” Och hur många religiösa aktivister och hängivna ivrare har inte gett sig in i tokigheter därför att dom längtat så och så gärna velat upprätta och se ett Guds Rike. ”Men låt inte lura er” säger Jesus. När det händer – då händer det på riktigt. Och det händer tydligt.
Det här är vad som kommer att möta er: Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar.
Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla.
Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde,
men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.

Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Alltså, människor kommer att köpa och sälja fastigheter, byta bostadsort, gifta sig. Barn kommer att födas. Äldre generationer att försvinna. Folkomflyttningar kommer att ske, konfliter uppstå, fredsavtal slutas. Regeringar, presidenter och diktatorer kommer att komma och försvinna. Men sen plötsligt…
Vaksamhet och väntan. Hur håller vi oss vakna? Hur lever vi i väntan?
Jag tänker på två saker.

  • Guds Rike är redan här. Mitt ibland oss. Ett rike upprättat av Gud. Ett rike av rättvisa, godhet, barmhärtighet, kärlek och nåd. Vi väntar på något som redan finns. Inom oss. Ibland oss. Där finns värmen och trösten. Där finns den lägereld vi kan samlas kring och värma oss vid under vår pilgrimsresa genom historien. Att vi har Guds Rike redan nu mitt ibland oss gör att vi inte rastlöst behöver försöka etablera det. Vi behöver inte fanatiskt försöka åstadkomma Guds Rike mitt ibland oss – som fariséerna försökte. Vi får leva i Guds Rike, med all den tröst som anden ger. Därför kan vi stå ut med att det nu är som i Noas dagar, eller som det var på Lots tid.
  • Bibelns yngsta bok, som sannolikt är 2 Petri brev skickar Gud en sista biblisk hälsning och förmaning till oss. ”Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, …
    Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: »Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.«
    Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget.
    Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

De profetiska orden som tecknar för oss bilden av en annan värld. Om vi låter dom orden leva ibland oss då kan vi hålla oss vakna. Om vi i vår ande rörs av skildringen från förklaringsberget – och inser att apostlarna som var med faktiskt fick se en annan världsordning. Kanske kan vi då hålla ut i hoppet om en annan värld. Att tröttna och ge upp – det var hotet för de kristna som fick ta emot 2 Petrusbrevet. Vi möter samma hot.
Gud har gett oss Riket, Gud har gett oss allt. Det är bara att ta emot. Det är bara att leva i det. Och när morgonstjärnan – som är Kristus – går upp i våra hjärtan, då kan vi hålla oss vakna, då uthärdar vi att vänta.