Skapelsetid
Fred med skapelsen
Jesaja 32:14-18, Rom 8:19-25, Matt 5:1-10
I texten från Jesaja ger profeten en bild av en ödelagd skapelse utan fred. Det är brist på rättvisa och en trasig relation mellan Gud och mänskligheten. Beskrivningen av ödelagda städer och ödemarker visar att mänsklighetens destruktiva beteende har en negativ inverkan på vår skapelse. Vi ser ju tydliga tecken på det idag.
Symbolen för Skapelsetid är återkommande det livgivande trädet. Med 2025 års tema kompletteras det av duvan som bär en olivkvist som ger liv åt Fredens trädgård. I den bibliska berättelsen om syndafloden spelar duvan rollen som den välsignade budbäraren: Duvan som Noa skickade ut återvänder till arken med en färsk olivkvist i näbben, vilket signalerar att floden är på väg att dra sig tillbaka. Berättelsen om syndafloden börjar med en situation som ”fyllt jorden med våld” (1 Mos 6:13), och duvans återkomst med olivkvisten blev ett tecken på ny fred.
Vi hoppas alla på att Duvan ska komma på nytt med ett tecken för fred. Vårt hopp måste få finnas kvar om en fredlig jord. Skapelsen ska finna frid och rättvisan ska återställas, det är vår förhoppning och vår tro.
Profeten Jesaja skildrar en öde skapelse, utan fred på grund av orättvisor och den trasiga relationen mellan Gud och människan. Ödelagda städer och ödemarker speglar den destruktiva inverkan som mänskliga aktiviteter kan ha på jorden. I texten från Romarbrevet beskriver Paulus det som att skapelsen ropar som i födslovåndor. Jag tänker att det kan vara en bra bild för hur skapelsen har det nu. Hela skapelsen längtar efter att få födas på nytt och läka alla sår. Även om vi kan tycka att det är deppigt med mycket miljöförstörelse så finns det hopp. Många olika organisationer arbetar för att till exempel återskapa våtmarker och förbättra den biologiska mångfalden i våra hav. Så det finns hopp och hoppet måste också finnas kvar för en fredligare värld.
Fred är mer än bara frånvaron av krig. I den hebreiska bibeln representerar shalom ett mycket djupare begrepp – ett som sträcker sig bortom frånvaron av konflikt till det fullständiga återställandet av brutna relationer, som illustreras i Jesajas syn. Denna återställelse omfattar vår relation till Gud, oss själva, den mänskliga familjen och resten av skapelsen. I djupet är shalom alltså något mer än fred; det är också frid, rättvisa och tillräcklighet, en balans.
Det finns hopp om en fredlig jord. Bibliskt sätt är hoppet aktivt – det innebär bön, handling och försoning med skapelsen och Skaparen genom omvändelse och solidaritet. Jesaja föreställer sig en fredlig skapelse där Guds folk lever endast när rättvisa har uppnåtts. Rättfärdigheten leder till fred och återställer landets fruktbarhet: Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet. Mitt folk ska få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa. (Jesaja 32:17-18)
I många av psaltarsångerna finns en klagan. När vi läser dessa psalmer lär vi oss att klaga. Det är böner om hjälp, som undrar var Gud är och hur länge ska det få vara så här. Det är inte gott och rättvist överallt. Alla får inte mat, de rika blir bara rikare och rikare och de fattiga blir fattigare. Skapelsen skövlas och hotas av människornas gränslösa framfart. Livsväven är hotad och ondskan är påtaglig. Men var är Gud? Skapelsen ropar som i födslovåndor. (Rom 8:22) Hör du ropen om förbarmande?
I Psaltaren finns också sånger som hjälper oss att förstå vårt behov av förlåtelse, att vi är en del av problemet. Inte bara de andra utan också jag. Vi kan komma som vi är till Gud. Med allt vi skäms över eller är skyldiga till. Låta djupen i oss möta djupen hos Gud. Det finns förlåtelse. Därför kan vi våga se klart på våra liv. Vad får mitt sätt att leva för konsekvenser? Att be Gud om hjälp är också att be om vägledning. Förlåtelsen är inte ett sätt att komma undan, den är ett sätt att komma vidare. Förlåtelsen öppnar vägen. Jesus Kristus öppnar vägen.
Vi får också leva i drömmen om Shalom, Guds goda fred, som påverkar allt levande. Drömmen om Guds goda rike ger oss riktning, vi vet vart vi vill gå. Hoppet hålls levande, också när allt är svårt. I psalmerna 42-43 växlar sången mellan klagan över en svår situation och en uppmaning att sätta sitt hopp till Gud. Vi behöver vara hoppets bärare, med varandra. Påminna om vart vi är på väg och gå i den riktningen. Göra det goda vi vill se.
Jesus liknar Guds rike med senapskorn och surdeg, något mycket litet som växer till något stort och betydelsefullt. Det ser ut så med allt Gud skapar. Från något litet till något större, annorlunda. Visionen om Guds rike växer, mitt ibland oss. Det är aldrig för sent att göra det lilla vi kan. I det stora hela är det just det som behövs.
I sin bergspredikan börjar Jesus med saligprisningar. Det kanske kan vara lite svårt att ta till sig ordet salig, det är väl inte så ofta som vi känner oss saliga. Men det är väl det vi ska göra mer om vi lyssnar till vad Jesus säger. För vi får känna oss saliga i det lilla, det handlar inte om att göra stora omvälvande aktiviteter som förändrar så mycket. Utan det viktiga är att vi är ödmjuka, rättfärdiga och barmhärtiga. Det är då vi ser Gud och tillhör himmelriket. Det är så vi får Fred med skapelsen. Amen.
Johanna Sinclair
