Elfte söndagen efter trefaldighet
Tro och liv
Matteusevangeliet 23:1–12
Jesus talade till folket och sina lärjungar och sade: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Matteus har skrivit ihop ett strids-samtal mot Israels religiösa ledare. Det är en massiv kritik mot fariséer och skriftlärda. Det gäller att se upp så att kritiken varken missförstås historiskt eller fastnar i historien. Vi behöver ta hänsyn till de historiska frågorna när det gäller fariséer och skriftlärda och Matteusevangeliets kontext. Matteusevangeliet är troligen skrivet för en judekristen, lag-trogen församling.
Jesus besvarar frågor angående skatt till kejsaren, uppståndelsen och det största budet. Sedan kommer det här mycket kraftfull kritik mot fariséer och skriftlärda. Texten vänder sig till folket och lärjungarna om hur man ska förhålla sig till fariséerna.
Flera av orden och uttrycken kan gå tillbaka till Jesus, men det är Matteus som har sammanställt orden så att de har fått en så massiv och generaliserande karaktär. Orsaken är att han skriver till kristna judar som lever i stark motsättning till den tidens judendom.
Jesus säger att fariséerna och de skriftlärda satt sig på Mose stol – sådana fanns i synagogorna och där satte sig den som skulle utlägga skriften. Jesus ifrågasätter inte denna roll som sådan och han beskrivs i sammanhanget själv som en skriftlärd, som själv gjorde bruk av Mose stol (Luk 4:16– 22). Han säger t o m åt folket att göra och bevara det som de skriftlärda säger.
Det som Jesus kritiserar är att fariséerna och de skriftlärda inte gör som de själva undervisar. De undervisar om lagen men följer inte dess inre och djupare intentioner.
Både texten i från Jesaja 1:10-17 och Jakobsbrev 1:22-25 är det tydligt vad som är Guds plan att vi ska vara ordets görare och inte bara hörare. Vi ska göra det goda, sträva efter rättvisa och ge stöd åt de utsatta.
Jag vill idag illustrera detta genom jonglering. Vi får se om jag får ihop bilden så ni förstår.
Jag kan jonglera med tre bollar. Jag har inte gjort det på flera år, men nu när jag har övat lite märker jag att färdigheten sitter kvar i kroppen och jag kan lite i alla fall.
Det är svårt att hålla bollar i luften och inte tappa dem. Som ni ser går det inte jättebra, jag klarar bara några omgångar, men om jag övar mer går det nog bättre.
Att jonglera kan jämföras med att ha många olika uppgifter i arbetsliv och fritid. Vi är ju alla olika och har olika förmåga att ha många olika uppgifter, “många bollar i luften”.
När jag lärde mig att jonglera var det flera andra som också övade på att jonglera med fler bollar och käglor, några kunde jonglera med 4 – 5 bollar. Jag tyckte det såg kul ut och något jag gärna ville testa. Men det var ju ganska svårt och en annan teknik så jag kände att det räckte att jonglera med 3 bollar. Nu har jag ju inte jonglerat på flera år, men det är kul att jag fortfarande kan, lite i alla fall.
Det kan vara lätt att vilja ta på sig fler arbetsuppgifter och olika uppdrag, särskilt om du blir efterfrågad. Men det är viktigt att känna av sina begränsningar. Hur många bollar klarar jag av att hålla i luften samtidigt?
Vid jonglering är det viktigt att koncentrera sig och ha blicken på bollarna, om du tittar åt ett annat håll så tappar du lätt bollarna. Jag tycker att det är viktigt att ha med sig det när vi tar på oss arbetsuppgifter också. Jag vet att jag är bra på att lyssna och se. Om jag har för mycket att göra tappar jag den förmågan. Det är som att jag försöker hålla för många bollar i luften, så jag tappar fokus på det som är viktigast. Jag vill också kunna släppa bollarna och de uppgifter som ska göras och i stället bara lyssna och se. Att kunna fokusera på det som faktiskt är min huvuduppgift som diakon och som är min gåva. Att i samtal, lyssna och se medmänniskan som jag möter.
En uppmaning till dig är att fundera på vad som är din gåva och att använda den fullt ut. Försök inte göra för många uppgifter och uppdrag med sådant som du inte kan så bra, utan fokusera på det som är viktigast och som du kan bäst. Jag tycker att det är viktigt att vi använder de gåvor vi har och inte försöker göra något som vi inte klarar av. Jag tror att det var det Jesus menade på ett sätt.
Andakten i P1 Joakim Hagerius talade om kyrkan som lyssnar (tis 11 aug 2026).
Det viktigaste är inte allt som kyrkan gör i olika verksamheter utan lyssnandet.
Han säger att mycket handlar om att ge ut och formulera, kyrkan associeras med det talade och sjungna. Talet och sången kommer inte först, innan kyrkan talar och sjunger så lyssnar hon.
Den viktigaste frågan idag är ofta hur man ska nå ut, hur man ska bli relevant eller göra sin röst hörd. Men kyrkan börjar inte med sitt eget tal, hon börjar med att lyssna. Kyrkan lever inte av sina egna idéer utan av det som hon tar emot.
Kyrkan är alla de människor som samlas kring Jesus Kristus. När vi samlas gör vi inte det först och främst för att uttrycka min eller din agenda. Vi samlas för att lyssna efter hans röst. Jesus säger: “Fåren hör Herdens röst och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han släppt ut dem går han före dem och fåren följer honom eftersom de känner igen hans röst” Det är ett lyssnande som sker i flera riktningar och det sker gemensamt.
Kyrkan lyssnar till skriften inte bara för att höra vad Gud en gång har sagt. Utan för att urskilja vad Gud säger idag. Bibelns berättelser blir levande när de möter ditt och mitt liv och vår tid. Här finns ju berättelserna om Jesus och det är hans röst vi lyssnar efter. Kyrkan lyssnar också till skapelsen, hela skapelsen bär spår av sin skapare. Allt är till genom Guds ord, Guds skapar-ord, bli till och det blev till. Detta skapar-ord är Jesus Kristus och han kan höras i naturen, men också i människans medskapande: i konst, musik och litteratur.
Kyrkan lyssnar till främlingen. Den människa som vars erfarenheter skiljer sig från mina och dina. För ibland är det genom den andres berättelser som våra egna perspektiv vidgas och kanske också korrigeras. Det är en annan ingång än vad som oftast hörs numera. Att invandraren ska bli svensk för att få stanna.
Kyrkan lyssnar också efter dem som ropar efter befrielse. Bibeln påminner gång på gång att Gud hör den fattiges rop. Därför måste också kyrkan höra det som är svårt att höra. Vare sig det handlar om sexualitet, nationalitet, kön, religion, allt det som tenderar att dela upp mänskligheten.
Kyrkan lyssnar på de som gått före. Till generationer av kristna som brottats med samma frågor som vi, men i en annan tid. De grundläggande frågorna om mål och mening är tidlösa. Traditionen är inte facit men det är en bra samtalspartner.
Aposteln Paulus skriver att tron kommer av det man hör. Alltså genom lyssnandet. Ofta menar man då predikan. Men kanske kan vi höra Paulus ord ännu vidare. För Gud talar på många sätt. Genom skriften, genom skapelsen, genom främlingen, genom den som ropar på befrielse och genom dem som har gått före. Att lyssna på detta sätt är inte en metod, utan mer som kyrkans livshållning. Kyrkan det är du och jag, som lyssnar till hans röst tillsammans. Vi hör inte alltid samma sak, vi förstår inte alltid på samma sätt. Det är inte det som kännetecknar Kristi världsvida kyrka. Det som förenar oss är att vi alla hört rösten och att vi alla söker ett svar på det tilltal som kommer från Gud. Det är detta som är det livslånga äventyret. Det är så vi tar emot varandra med kärlek och förväntan. Det är i detta lyssnande som kyrkan blir synlig. Inte när alla tycker lika, utan när människor lyssnar tillsammans till Kristi röst och försöker följa den.
Vi får följa rösten med alla de olika gåvor som vi har och använd dem efter bästa förmåga.
Johanna Sinclair
