Femte söndagen i påsktiden
Att växa i tro
Johannesevangeliet 15:10–17
Jesus sade: ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.”
Nu är vi på den femte söndagen i påsktiden. För många kanske det är svårt att förstå att vi fortfarande är i påsktiden, men påsktidens texter har sin grund i den kristna trosbekännelsen och evangeliets huvudbudskap. Budskapet handlar om försoning och möjligheten till nytt liv. Påskens evangelium måste få konsekvenser för det kristna livet.
Det är både en glädjefylld och kampfylld vandring som väntar Jesus lärjungar efter påsken. Det handlar om att försöka leva det liv som försoning och uppståndelse har skapat förutsättningar för.
Förra söndagen var temat ”Vägen till livet” och nu preciseras uppgiften i temat ”Att växa i tro”.
Alla de texter vi har läst har ett tydligt budskap, möjligheterna som Gud ger för trons växt. Hosea förmedlar en kärleksfull hälsning om bot och upprättelse. I Johannes första brev förmedlas samma anda som i Johannesevangeliet, att det är kärleken som är grunden för livet.
I texten finns det en tydlig parallell mellan Jesus förhållande till fadern med kärlek och lydnad och lärjungarnas förhållande till Jesus. ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.” (Joh 15:10)
Lydnad och kärlek är ett viktigt uttryck och väsentligt. Det råder ett ömsesidigt beroende mellan kärlek och lydnad. Kärleken är inte enbart emotionell, det här är kärlek som består och som lärjungarna stannar kvar i. Kärleken är varaktig därför att den är gudomlig, en kärlek som ger liv, glädje och lydnad. Jesus uttrycker det som både naturligt och glädjefyllt att göra Faderns vilja. Det är så att leva i kärlek.
Jesus förtydligar att den som lyder det gudomliga uppdraget i kärlek är en tjänare, men också mycket mer än en tjänare, då är du en vän. En tjänare lyder och utför uppdraget, kanske utan att förstå värdet och sammanhanget. En vän är mer än en tjänare, en vän är införstådd med hela sammanhanget och delar hemligheten med uppdragsgivaren.
För de lärjungar som ska vara kvar i lärjungaskapet efter påsk, med alla frågor efter allt som hänt, är detta väsentligt. Om och om igen får de borra djupare i Jesus ord om den heliga hemligheten. I bibeln finns flera exempel på vänskap mellan Gud och människor; Gud talade till Moses ”ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan” (2 Mos 33:11). Abraham kallades också för Guds vän. (Jak 2:23) Jesus ger lärjungarna och hela kyrkan vänskapens dignitet åt tjänar-uppdraget, där grunden är delaktigheten i den djupare hemligheten.
Ett annat viktigt ord i texten är begreppet utvald. Jesus säger: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.” Här blir det också en parallell mellan Jesus och lärjungarna. Han var den utvalde med ett uppdrag att utföra, nu lämnar han samma kall och ansvar till sina lärjungar, att ta emot hans kärlek och gå i hans lydnad. Det är en slags ordination och sändningsakt. Lärjungarna är inte bara efterföljare utan också Jesu utvalda och bemyndigade sändebud. I denna kallelseprocess och inför missionsutmaningen så är kärleken livskraften.
Jesus uppmanar lärjungarna att vara kvar i hans kärlek. Jesus visste att de skulle vara utsatta för mycket påfrestningar, ifrågasättanden och inre tvivel som frestar dem till att välja vägen som leder bort från Jesus och trons gemenskap. Det viktigaste ledordet är då att stanna kvar och låta fröet som lagts ner i sinnet få vila i kärlekens värme. För som vi vet när vi ska odla så blir det ingen växt utan vila, väntan och värme. Budskapet i dagens texter är detta goda som bjuds för att vi ska få möjlighet att växa i tro.
I Jesus uppmaning till oss att vi ska älska varandra så som han har älskat oss finns en radikal förändring i förhållningssättet till varandra. Inte först jag och sen du som det ofta är i vårt individualistiska samhälle, nej Jesus förväntar sig att vi kliver ur det invanda och bekväma och väljer att tjäna varandra.
Kärlek är att ge av sin tid eller av sitt överflöd fast det skrämmer. Kärleken är av naturen helt okontrollerbar och vi behöver släppa taget för att älska och vara levande på riktigt! För det är vad det innebär att leva. ”Då ska er glädje bli fullkomlig” säger Jesus. Det är när vi ger på ett förutsättningslöst sätt som vi blir kvar i Gud och Gud i oss, tjänande av vår medmänniska är helt centralt för att vi ska kunna förstå meningen med kärleken.
Att välja kärleken är inte alltid så lätt, det är mycket lättare att trycka till varandra när vi blir sårade eller är osäkra. Men Jesus ber oss inte att reda ut vem som började fela eller vem som har mest rätt till upprättelse. Nej, han befaller oss, att rycka upp oss och kliva ur vår bekvämlighet, att möta vår medmänniska i ögonhöjd. Att visa varandra uppmärksamhet eller uppskattning när vi tycker att de minst förtjänar det. Att göra det som vi tycker är lite obekvämt och kanske känner att någon annan borde göra, men jag gör det ändå, av kärlek. Det är att vara kärleksfull genom sitt handlande. Det handlar om ett förhållningssätt i vardagen, också gentemot människor som vi inte känner än, de främlingar som Jesus kallar sina vänner. Kan du kalla dem vänner också?
Johanna Sinclair
