Kyndelsmässodagen
Uppenbarelsens ljus
Lukasevangeliet 2:22–40
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.
Söndagarna som nu har varit efter trettondedagen handlar om en härlighet som visar Jesus sanna identitet. Det uppenbaras genom det han gör som vuxen.
På kyndelsmässodagen, även kallad Jungfru Marie kyrkogångsdag, möter vi Jesus som barn igen.
Symeon och Hanna förstår vem Jesus verkligen är, de känner igen Guds ljus som ska uppenbaras åt alla. Dagens tema är just Uppenbarelsens ljus.
”Kyndel” kommer av det gammalsvenska kyndil, med betydelsen bloss/ljus. I många kyrkor är det ljusceremonier och ljusprocessioner av olika slag. Det finns även en tradition att bära fram de barn som fötts under året och tända ljus för dem. Därför har söndagen namnet: Kyndelsmässodagen.
I Första Timotheosbrevet läste vi att vårt uppdrag ska vara obefläckat och klanderfritt. Vi har ett ansvar, som kyrkor, församlingar och enskilda, att vara ljusbärare. Vi ska sprida Jesus budskap om ljuset. Vi ska leva ett liv som visar människor på världens ljus. Som ljusbärare ska vi översätta Jesu ord till handling. Ljuset kan spridas bra i det lilla och vardagsnära.
I uppdraget att vara ljusbärare ingår att påminna världen om ljusets lyskraft. Världen behöver hopp, och det är just vad vi kan få visa på. Vi kan få vara ljus i mörkret.
Två människor, båda gamla, hade väntat länge, mycket länge. På Israels tröst, stod det. Deras folk hade väntat ännu längre. Generation efter generation hade kämpat med frågan om varför Gud som förde de gamla fäderna ut ur slaveri och fångenskap i Egypten, gång efter gång lät sitt folk förslavas igen. Ofria, trängda från alla håll, och just nu var det romarna som styrde över dem. Den utlovade Frälsaren och Befriaren verkade vara långt borta. Gud var tyst. Bryr han sig alls om oss? Samma fråga som nog de flesta av oss ställer ibland. Och många i vår tid menar ju att allt tyder på att Gud inte finns. För om han fanns skulle han väl visa sig på något sätt.
Så kommer han, men julens berättelser visar ju att när Gud kommer till världen så sker det i det tysta. Han landar inte i en skimrande farkost på jorden och gör sitt segertåg över världen.
Det var inte många som visste vem det lilla barnet var som Josef och Maria bar fram för att helgas åt Herren i templet den där dagen. Bara två, som hade väntat länge, såg vem barnet var. Det måste finnas en inre öppenhet och andlig beredskap om man ska se vad Gud gör i världen. Då som nu. Först den gamle Symeon. Den helige Ande hade lovat honom att han inte skulle dö förrän han sett honom; Herrens Messias, den smorde, Guds utvalde. Han får se frälsningen, räddningen, den som hans eget folk och hela världen längtar efter. Det ser inte mycket ut för världen ännu och de flesta som ser barnet och passerar den lilla familjen ser ingenting särskilt alls. Men Symeon ser, och det han säger om barnet till föräldrarna får också dem att förundras. De kanske inte heller fullt ut förstår vad de är med om.
Symeon säger att barnet ska väcka strid, han ska bli både till fall och upprättelse för många. Genom Marias hjärta ska det gå ett svärd, och han ska avslöja mångas innersta tankar. Vad betyder detta, undrar de? Jo detta, att oavsett hur Gud kommer till världen så kommer inte alla att tro och ta emot honom. Visst längtar vi efter befrielse från allt ont, men vi ska bestämma själva hur det ska gå till.
Så länge Jesus botade sjuka och hjälpte olyckliga och utstötta var han populär. Men när han började tala om att vi måste förlåta, vända andra kinden till, vara generösa och givmilda, inte samla skatter på jorden, och att han skulle dö för våra synder, då var det många som inte var med längre. Då som nu.
Detta såg Symeon, redan då, i templet. Också Hanna såg. Hon som liksom Symeon var en av dessa väntans människor, de som väntade på befrielse. Förstod hon att den befrielse de väntade på inte skulle bli någon revolution, inget gerillakrig mot Rom, utan något helt annat; en personlig befrielse från synd, ondska och död.
Jesus skulle aldrig bli det som många väntade av honom. Då som nu. Det ljus han tänder i världen är annorlunda. Han säger: Jag är världens ljus. Den som tror på mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Jag tror att både Symeon och Hanna förstod att det lilla ljus de nu såg tänt i en baby i Marias famn, var tänt just för dem, för att de inte skulle gå vilse i sina egna liv och för att vi alla behöver det ljuset, personligen.
Det kommer inte att i första hand kasta omkull förtryckare och utrota allt ont ur världen, men ju fler som öppnar sig för ljuset, och tillsammans låter det lysa, så kommer också världen och samhället att förändras.
Jesus säger i Bergspredikan:
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
Matt 5:14-16
Ljuset i våra liv kommer från Jesus, världens ljus, och när vi låter det lysa för andra, då blir Gud ärad. Då kan den som vill se, också se vad Gud gör i världen. Men de som inte vill se, kommer inte att se. Och Gud tvingar ingen att se, eller att tro. Det är därför han kommer till världen just så här; stilla och tyst. Som ett litet barn, som en av oss. För att väcka kärlek och tro, för att visa att han älskar oss och bryr sig om oss.
Han kunde förstås ha valt ett annat sätt; en maktdemonstration, en imponerande och totalt övertygande uppvisning av hela sitt underbara rike, som vi kommer att möta på andra sidan döden. Det gör han inte. Han vill inte ha människor som är tvingade att följa honom, utan fria och myndiga kristna, som öppnar sig för ljuset och kärleken och låter det lysa i sina liv. Det tror jag att vi ska vara tacksamma för.
Johanna Sinclair
