Pingstdagen
Den heliga Anden
Johannesevangeliet 14:25-29
Jesus sade: “Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.”
Det som blir Jesu testamente, eller avskedsgåva, i just det här avsnittet är den helige Ande och friden. Jesus själv försvinner från lärjungarna, men hans bortgång banar väg för den helige Ande och Jesus lämnar också efter sig frid.
I Johannesevangeliet nämns Anden mycket mer än vad den görs i de andra evangelierna. Johannesevangeliet är också särskilt tydligt skrivet utifrån församlingens horisont, som vägledning och uppmuntran. Anden har ett viktigt uppdrag som den som hjälper församlingen i dess uppgift på jorden.
Jesus förklarar att hjälparen kommer till dem som är beredda att ta emot och bevara hans ord. Anden kommer vara den som lär ut och påminner dem om allt Jesus har sagt och hjälper dem att bli kvar hos Jesus. På så sätt ska Guds barn förenas med Jesus och med Gud i ömsesidig kärlek.
Hjälparen lär oss och påminner oss om helheten. Det är många som söker sig till olika livs-coacher och vi som medarbetare i Equmeniakyrkan får hjälp av handledare och mentorer. Det är bra att få hjälp och stöd av andra i vårt arbete. Men vi får inte glömma bort att också vända oss till den heliga Anden.
Andens/Hjälparens uppgift är att lära och påminna. Av det förstår vi att det måste finnas en viss progression i kyrkans och den enskildes liv. Utan utmaningar och uppmaningar föreligger en fara att bli stillastående och en ännu större fara för regression. Hjälparen fördjupar och för framåt och korrigerar. Det kan vi läsa om i Apostlagärningarna: kyrkan som föds och formas under Andens ledning.
Inte bara Hjälparen blir kvar hos lärjungarna utan också friden. Frid kan användas som hälsning eller för att säga farväl och motsvaras av hebreiskans shalom. Begreppet är mycket vidare än den frid och fred som vi kanske vanligen förknippar det med. Det innefattar också sinnesro, harmoni, balans, livet när det är som bäst, livet som det var tänkt att vara.
Jesus erbjuder en frid som är något annat än vad vårt samhälle med sin ytliga kultur, sitt pressade tempo och sina hårda krav på framgång har att erbjuda. Vad är en frids-kultur, ett shalom-liv? Vad är ett liv i sann efterföljelse?
Anden driver oss inte bara ut i handling utan också in mot centrum och stillheten.
-Frid lämnar jag kvar åt er. … Känn ingen oro och tappa inte modet.
I den grekiska grundtexten står det ”låt inte ert hjärta oroas”, hjärta står i singularis och ert står i andra person pluralis. Lärjungarna ska ha ett gemensamt hjärta. Detta gemensamma hjärta ska inte oroa sig, utan älska.
Med vårt gemensamma hjärta kan vi också hjälpas åt att möta våra medmänniskor. Anden gav lärjungarna olika språk för att kunna förmedla budskapet till flera olika folkgrupper. Kan vi också få hjälp av Anden så vi använder rätt språk till de vi möter? Behöver vi stöd för att öka förståelsen för kyrkans verksamhet? Är det ”kyrkliga” språket för svårt att förstå för många?
Vi kanske ska bli bättre på att förmedla Jesus budskap om frid, fred och att inte tappa modet, att inte känna oro.
Pingstdagen talar både om en mäktig vind och en stilla susning. Den talar om kraft och stillhet, om balans. Om den sinnesro som är motsatsen till oro och modlöshet.
Låt oss ta hjälp av Anden för att skapa en plats för stillhet och ro, som kan bli en kraft mot det som ger oro i våra liv.
Johanna Sinclair
