Jesus skapar tro
Johannesevangeliet 4:27–42
Lärjungarna blev förvånade över att Jesus talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ”Rabbi, kom och ät.” Han svarade: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.”
Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
Den här texten är ju fortsättningen på förra söndagens evangelietext. Jag har alltid tyckt om den här berättelsen, den visar så tydligt vem Jesus är och har ett så fint diakonalt budskap. Något som jag har funderat på mer nu är vem den här kvinnan verkligen är. När vi diskuterade förra veckans text på bibelsamtalet så konstaterade vi att kvinnan var påläst och kände till lagen. I den här texten får vi veta att många av samarierna började tro på Jesus när de hörde vad kvinnan berättade. De lyssnade alltså på henne och litade på att det hon sa var sant. Genom detta får jag en annan bild av kvinnan, hon kanske inte var så utstött som jag tidigare har fått en bild av att hon var. Eftersom de lyssnade på henne borde hon ha en ganska viktig roll i samhället.
Vi kan också fundera på vad samarierna var för folk. Jag har fått en bild av att de var hedningar som hade en annan tro. Men enligt det jag har läst så var samarierna ättlingar till de kvarvarande israeliterna från Nordriket. De gifte sig med assyrier som invandrade efter Samarias fall 722 f.Kr. Judarna tyckte att de hade fel tro när de inte tillbad Gud i Jerusalem utan byggde ett samariskt tempel på berget Gerisim. Samarierna tillbad ändå samma Gud och hade Moseböckerna som rättesnöre, däremot inte resten av Gamla testamentet. De hoppades, på samma sätt som judarna, på att en profet, lik Moses, skulle komma. Judarnas hat och förakt för samarierna hade historiska och etniska orsaker snarare än religiösa.
Det var, som det oftast är, kultur och traditioner som gjorde att de inte var accepterade bland judarna. Jesus ser ju bortom alla traditioner och seder, han möter kvinnan som har en tro. Genom det mötet så skapar han också tro för de andra människorna som kvinnan möter och som sedan också söker sig till Jesus.
Tron sprids genom enskilda kristnas vittnesbörd
Det personliga vittnesbördet, ”mun mot mun-metoden”, har från allra första början varit den mest naturliga och effektiva vägen att sprida den kristna tron. I Nya testamentet berättas det inte om skickligt upplagda kampanjer, inga anvisningar om hur man arrangerar massmöten, inga smarta psykologiska tips om hur man skall gå till väga. I stället är det människor som enkelt och naturligt berättar om sin tro på Jesus för släkt, vänner och andra som de möter. Var och en gör det på sitt sätt och med den gåva hen har.
Tron sprids genom vittnesbörd om Jesus, inte om oss själva
Tron på Jesus leder till att man vill vittna om honom. Så var det för kvinnan vid Sykars brunn, och så var det för den store missionsaposteln Paulus. ”Jag tror, därför talar jag” säger han (2 Kor. 4:13).
Det finns många som berättar om sig själv och sina andliga upplevelser, det är ofta gripande berättelser som fångar uppmärksamheten. Det är bra att berätta om sina upplevelser, men ibland kan våra egna upplevelser och vår egen väg till tron vara mer i centrum än Jesus Kristus. Det kan finnas en frestelse i att göra sig stor med sin omvändelseberättelse. Då kan Kristus bli gömd och glömd.
Den samariska kvinnan berättade om Jesus. Det är samma uppmaning Paulus ger oss i texten från Galaterbrevet, det är tron på Jesus Kristus som är viktigast.
Kvinnan berättade om sin omvändelse, men hon satte den inte i centrum. Hon satte Jesus i centrum: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort, sade hon, Kan han vara Messias? Hon förde samman allt det som hon fått vara med om helt och hållet till mötet med honom. Hon hänvisade alla till honom. Det var alltså ett vittnesbörd som inte ledde till att folk skockades kring henne, utan till att de sökte upp Jesus själv. Det framgår också väldigt tydligt av vad de säger till henne när de kommer tillbaka: Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare. Hon lyckades verkligen att sprida tron på ett rätt och riktigt sätt: Jesus, inte hon, blev stor för människorna i Sykar.
Vi ska alltså berätta om Jesus och vad han har gjort i våra liv, vad det är som har gjort att vi har en tro. Jesus sa till sina lärjungar att han skulle göra Guds vilja och fullborda hans verk. Vår uppgift är ju att fullborda Jesus verk. Han säger att fälten har vitnat till skörd, jag tror att det finns mycket skörd för oss att ta hand om och glädjas över. Många människor är öppna för att prata om tro och existentiella frågor. Vi har något viktigt att bidra med till dem. Det vi inte ska glömma bort är Jesus och försöka gömma undan honom. Jesus Kristus är grunden för vår tro och det är honom vi ska berätta om. Många längtar efter att får lära känna Jesus.
En del av den kristna tron är tillit, det är något som växer fram när vi kan lita på någon och känner att den är pålitlig. Det tar ofta tid att känna tillit till en annan människa och jag tror att det för många kan vara på samma sätt med Gud. Tro är att lita på att Jesus är den han säger att han är. Tro handlar också om att våga lita på Gud, att lämna sitt liv åt Gud och lita på att han håller dig i sina armar. För många är det svårt att ha den tilliten, så vår uppgift är att hjälpa dem med det.
Jag har börjat läsa två böcker som handlar om församlingsutveckling.
Kasta nätet på andra sidan av Jonas Lund
Underrubrik: Nya vägar för en modig kyrka
När taket måste brytas upp av Ida-Maria Brengesjö
Under rubrik: Drömmen om en enklare kyrka och nya vägar till Jesus
Jonas berättar i inledningen om vägskäl som han stod inför. Vilken väg skulle han ta?
Det kommer alltid en tidpunkt då varje kristen står vid ett vägskäl och ställer frågan: Hur ser fortsättningen ut? Kanske är det dags att bryta upp och välja en ny väg?
Han skriver boken till oss som är på en resa med Jesus genom livet. Till oss som tillhör en församling och som är med och formar inriktningen och kulturen i vår kyrka.
När vi står vid vägskälet ställer vi frågan Vart är vi på väg?
Jonas ställer frågor som kan dröja sig kvar som analys och ger förslag på alternativa vägar för gamla församlingar. Hans förhoppning är att boken ska ge oss tro på att det faktiskt är möjligt att vända negativa trender. Inspiration att förändra en destruktiv kultur, byta missmod mot framtidstro, se nya vägar som är realistiska och spännande, utan att det behöver innebära identitetskriser och generationsförluster.
På olika platser finns olika utmaningar, men Gud är densamme. Genom Jesaja säger Gud till sitt folk:
Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.
Jes 43:18-19
Det finns en väg genom öknen för den som vandrar med Jesus och låter sig fyllas av helig ande, för den som väljer att inte enbart leva sitt liv genom att se i backspegeln utan har sitt fokus på framrutan där den fortsatta vägen finns.
Frågor vi behöver ställa oss är:
Varför finns vi och hur smakar vi?
Vad gör vi just nu för att kunna erbjuda människor i vårt närområde evangeliet om Jesu Kristus?
Ida-Maria tror att församlingar kan föra människor till tro. Det är viktigt att göra det tillsammans.
I boken återkommer hon ofta till den bibelberättelse som finns med i titeln. Personerna som bryter upp taket för att komma med sin vän till Jesus.
Ida-Maria beskriver varför kristna idag behöver hjälpas åt att tillsammans bryta upp tak som hindrar människor från att möta Jesus.
Ida-Maria berättar om några vänner hon har som är uppvuxna i kyrkan. Som unga hade de ett engagemang och investerade mycket tid i församlingar. Men nu är de inte aktiva och de känner inte att församlingen är ett alternativ, inte ens när livet havererar. Hon beskriver det som att tåget har passerat, broarna av tillit har bränts och kyrkan associeras nu mer med besvikelse och krossade drömmar än hjälp. Kyrkan blev mer av en förening, ett arbete och till slut ett dåligt samvete än en kraftkälla. Det handlar inte om att tron på Jesus har försvunnit, inte än, men tron på församlingen.
Varför?
Den enkla anledningen är att livet inte längre fick plats. I längtan efter att bli hela, i sökandet efter äkthet och att få komma närmare Jesus upptäckte de att människor gång på gång verkade blockera vägen. Trots att vi tillsammans kämpade, trots att vi turades om med att bära varandra fram verkade det som att Jesu öppna famn försvann, längre och längre bort. Vi kan konstatera med stor sorg att vi misslyckades. Vi gick vilse som församlingar vi svek.
Ida-Maria vill med sin bok hitta en väg för att inte göra samma misstag igen. Att hitta en väg där vi som kyrka och lärjungar tillsammans bygger församlingar och hittar en tro som bär genom livets alla skiften. En kyrka som vågar möta den förändring som är nödvändig för att möta morgondagens samhälle och en yngre generation. En enklare kyrka och en enklare tro där Jesus är den som bär och håller samman och vars hand vi får greppa i både med- och motgång.
Jag är övertygad om att vi både måste bryta upp tak och kasta nät på andra sidor, så att vi ska kunna skapa tro tillsammans med Jesus.
Johanna Sinclair
