Jesus är vårt hopp
4:e söndagen efter trettondagen
Matteusevangeliet 14:22–33
Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”
Mitt i natten är de ute på sjön och mitt i stormen kommer Jesus till lärjungarna. Det är lärjungarnas behov som lockar fram Jesu omtanke, han visar också sin överlägsna makt över skapelsen. Han är herre över storm och vågor.
Vännerna ser Jesus komma vandrande över vågorna. Petrus, som alltid är ivrig, vill prova själv och ber Jesus att han ska ropa på honom. Det fungerar, vågorna bär honom också! I alla fall till en början, tills han vänder bort blicken. Han vill kanske se om de andra också ser att även han kan gå på vattnet? Eller så blir han rädd, mitt i allt? Han sjunker ändå och i sin ångest ropar han: ”Herre hjälp mig!” Kan det vara här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Han har varit med om under och sett andra bli botade, men nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
För mig blir detta en bild av hur det kan vara i våra egna liv. När det stormar runt oss på olika sätt kan vi lita på att Jesus finns där för oss och stäcker ut sin hjälpande hand.
Jag tycker att både episteltexten och psaltarpsalmen tydliggör budskapet. I Timotheosbrevet läste vi om kraften och kärlekens ande och att han har räddat oss, och i Ps 107 står det ”Han stillade stormen och vågorna tystnade”. Precis detta som Jesus gjorde på sjön.
I den bibliska berättelsen är det ganska vanligt med händelser vid vatten. Redan i skapelseberättelsen är vattnet det viktiga element som Skaparen ger sin plats. Det gränslösa havet med dess omätbara djup är kaosmakten som hotar övriga komponenter i skapelsen, marken, floran, faunan och allra mest mänskligheten. Därför är skapelsen en första grundläggande gudshandling där kaos blir kosmos. Gud tar väldet över det formlösa och ger det form och ordning.
I texten ser vi både vissheten om att vår Herre inte är långt borta men också svagheten i folkets förmåga att känna igen den gudomliga närvaron när livet stormar som mest. Vad är det som tar mest utrymme – fruktan eller förvissningen om räddning?
Petrus har en given plats i dagens text. Utifrån det kan vi fundera både på ledarskapets roll i församlingen och över den personliga andlighetens utveckling hos både ledare och folk. Hur fungerar andligt liv på ett moget sätt i mötet med livets olika riskmoment och hur lär man sig balansen mellan tro, vantro och övertro?
Är övertron så stark att det inte behövs någon båt eller något sällskap ombord då finns risken att sugas ner i djupen, tills räddaren Jesus kommer.
I berättelserna om Petrus upprepas Jesu ord flera gånger till honom: »Håll dig på din plats«. Både ledarens och lärjungens ledstjärna är att leva i lyckan att man har en plats i Guds tanke och omsorg, men också i ödmjukhet lära sig veta sin plats i Jesu spår.
En del av det som pågår i vårt liv kan vi inte förändra, utan vi måste leva med det. Att var människa handlar om att övervinna kaos, och det är till båten, församlingen, med försoningens mast, och med Andens vind i seglen, som Jesus kommer. Där kan vi också hjälpa varandra i tron och ta varandras händer för att klara oss igenom stormarna vi möter. Vår livsresa blir tryggare om vi vågar röra oss i den verklighet där vi finner vår plats och lever i tillit till den som har makt att stilla stormen och vågorna och som kan viska frid till vår mänskliga oro.
Många gånger förlamar vi oss själva utan att göra något i en situation av rädsla för att misslyckas. Vi måste vara medvetna om att Kristus alltid är med oss, han överger oss aldrig och om vi faller lyfter han oss upp. Jesus tog aldrig bort blicken från sina lärjungar, det var de som tog blicken från Jesus. Samma sak händer med oss vid vissa tillfällen i våra liv, det är inte Jesus som flyttar bort, det är vi som flyttar bort och avleder blicken från honom.
Om vi öppnar vår öron för det Jesus försöker säga oss så finns uppmuntran ständigt där. Jesus sträcker genast ut handen och frågar oss igen ”Varför tvivlade du?” Jag var ju här alldeles bredvid dig.
Sång 835 från Psalmer och sånger
Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Gud, din Gud, bär allt.
