Den gode herden
Johannesevangeliet 10:11–16
Jesus sade: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”
Den här bilden av att var en herde kan nog vara problematisk för många. Framför allt för att vi i dag inte har någon relation till vad det är att vara herde. Dagens människor kan också ha svårt att ta till sig bilden, för att vi lever i en så individualistisk tid. De vill inte höra till en flock som vallas runt, inte bara vara en i mängden. Människor idag vill bli sedda som de unika personer de är, men jag tror att de flesta av oss också har en längtan efter att tillhöra en gemenskap, att få vara en del av något större och att få betyda något för andra.
Jesus beskriver ju här den gode herden. Det är en herde som vaktar och vallar, som vårdar och tar om hand, som känner sina får och ger dem allt de behöver, som letar upp den som är bortsprungen och som ger sitt liv för fåren. Det finns en trygghet i vetskapen att vår herde, Jesus Kristus, känner var och en av oss, och att han alltid håller oss i sin hand. Han ger oss frihet, låter oss utforska okända marker och följa spår som leder bort från honom, men han tappar aldrig kontakten med oss och vänder oss aldrig ryggen. Även om vi själva kan känna oss vilsna låter han oss veta att han och flocken är vår fasta punkt, den trygghet vi alltid kan återvända till.
Staven är en symbol för herden som ger trygghet, hjälp och stöd. Staven är bra att ha med på vandring, även något som hör ihop med pilgrimen. På staven finns en krok för att fånga in de som går andra vägar.
Vi ska ändå inte fokusera för mycket på Herden med stort H, det kan leda oss fel.
I människornas värld blir det ibland för mycket strålkastarljus på ledaren. Den som leder kan då få för sig att i religionens eller Guds namn sätta upp gärdsgårdar, stänga grindar, hålla andra ute och dela upp i ett vi och dom, svarta och vita får.
Det finns risk för hierarkier och starka patriarkala mönster även inom religionen. Människor kan få för sig att de agerar utifrån Guds vilja. Att markera revir gentemot andra – och ha det nästan som huvudbudskap – är inte ovanligt för många ”andliga ledare” i vår tid.
Det är väl de här ledarna som är de lejda herdarna, som Jesus talar om. De som inte bryr sig om fåren utan mest tänker på sitt eget. I stället för att försvara fåren när vargen kommer så flyr Herden för att rädda sitt eget liv.
När vår betoning blir på ”Herden” finns det en risk att människor hör revirbevakare, vi behöver i stället betona ”den Gode”.
Gud är inte alltid den som springer längst fram och visar vägen. Eller den som talar om exakt hur vi ska leva våra liv. Utan den som följer med längs vägen, söker oss när vi gått vilse och talar om för oss att vi är sedda och älskade även då vi har svårt att höra det.
I Psaltaren 23 läser vi: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig…
Den här psalmen och de andra texterna som vi läste, Hesekiel 34:23-31 och Hebreerbrevet 13:20-2, kan ge oss hopp och framtidstro. Våra liv är komplexa, vi brottas ständigt mellan gott och ont, mellan glädje och sorg, och många av oss kämpar, med oro, sjukdom, ekonomi, relationer. Den Gud jag tror på kommer inte att lämna oss ensamma i den kampen.
Gud har givit oss Jesus, och Jesus leder oss till lugna vatten där vi får vila. Han ger oss kraft och följer oss in i det allra mörkaste, och när inga andra utvägar finns kvar, ger han sitt liv för att vi ska få del av det eviga livet. Han går in i gravens mörker, håller sitt löfte att inte lämna oss ens där och kliver sedan ut i påskens ljus och visar att han är Messias, den som vi har hoppats på, och som nu har besegrat döden och i sin stora kärlek ger oss evigt liv.
I slutet på texten som vi läste öppnar Jesus upp vår religiösa värld. Här kommer Jesus med ett påstående om att det finns fler får som inte hör till den här fållan, som han också har en relation till och ett ansvar för.
Vilka är då de andra som inte hör till den här fållan? Vilka är det som räknas till ”den här” fållan, eller ”vår” fålla? Är det alla som är döpta? Alla som är medlemmar i församlingen eller i kyrkan? Alla som räknas som kristna? Vem räknar i så fall? Och hur? Eller har det att göra med någon form av igenkänning?
Vi måste ju här vara medvetna om den frikyrkliga kulturen. Vilken sång och musik som spelas på gudstjänster och också de mer subtila sociala signalerna. Det är inget unikt för kyrkan, alla kulturer har sin olika kännemärken. Kulturer kan fungera som en trygg fålla där man känner sig hemma, men de kan också bli en fälla som stänger in. Fållor – kulturer – kan dessutom bli något främmande, utestängande, ur »de andras« perspektiv.
Det talas ofta i kyrkor och församlingar om vem som är kristen och vem som inte är det. Utan att förta betydelsen av individers eget ställningstagande, så säger oss texten att vi inte kan veta eller kontrollera andras tro. Den manar oss till ödmjukhet, och återigen till tillit. Framtiden vet vi ingenting om, men texten påstår att den för med sig någon slags enhet. Vi kan, utifrån texten, fundera över hur en sådan enhet skulle se ut. En nyckel tror jag finns i de återkommande beskrivningarna av relationen mellan Jesus och Fadern, och Jesus betoning av att relationen mellan Jesus och lärjungarna är av samma kvalitet. Kvaliteten stavas tillit. Den framtida enheten, då det ska bli en flock och en herde, handlar alltså om tillitsfulla relationer i första hand.
Här finns ingen plats för slutenhet. Han talar inte om en liten begränsad skara av troende. Inte om de som finns i vår egen tradition eller ens i vår egen religion. Troligen talar han om mänskligheten. Jesus är den Gode herden i förhållande till allt levande, för hela mänskligheten. Jesus står mitt i våra liv med ett budskap i skarp kontrast till allt och alla som hotar, kontrollerar, sätter gränser och krymper. För han är den Gode herden.
Johanna Sinclair
