Leva som förlåten
Efesierbrevet 4: 25-32
Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.
”Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar att bygga upp där det behövs.” Det är väl ganska svårt att låta bli att säga sådant som inte bygger upp. Vi ger ju varandra ibland lite retsamma ord. Det är lätt att tänka att det var bara på skoj, men om vi tänker efter och försöker förstå hur den andra personen känner det, eller hur jag skulle känna det om någon sa så till mig. Då kanske det inte är så roligt längre. Det är viktigt att tänka på hur vi talar om och med varandra och hur det vi säger tas emot. Vi måste alltid vara ödmjuka inför våra medmänniskor, vi kan aldrig fullt ut veta hur en annan person reagerar på det vi säger.
Att alltid försöka säga och göra gott mår vi så mycket bättre av än av att retas och göra andra människor ledsna.
Dagens tema är leva som förlåten, vi har alla blivit förlåtna genom att Jesus tog på sig vår synd. Vi är förlåtna men det innebär ju inte att vi kan luta oss tillbaka och vara nöjda med det. Vi måste ständigt vara medvetna om våra fel och brister. Det är också viktigt att vara förlåtande själv. För det är ju också det texten handlar om att inte fastna i vreden och ilskan över vad vi blir utsatta för utan också förlåta och försöka gå vidare i stället. Gud har förlåtit oss och då kan vi också förlåta våra medmänniskor.
I texten från Johannesevangeliet (Joh 8:7-11) säger Jesus till kvinnan: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.” Det gäller ju oss också, vi blir inte dömda för våra misstag men vi ska inte heller synda mer.
Det här är berättelsen om äktenskapsbryterskan. I våra biblar är berättelsen försedd med klamrar. Det beror på att den saknas i de äldsta manuskripten som finns av Johannesevangeliet. Berättelsen dyker också upp på lite olika ställen, ibland i Johannesevangeliet och ibland i Lukasevangeliet. Det är alltså osäkert var berättelsen ska placeras. Men det är ingen tveksamhet om att berättelsen går tillbaka till Jesus. Så varför saknas den i vissa manuskript? Troligen för att den är kontroversiell i en kultur där det är självklart att man måste stena en kvinna om hon utgör hot mot familjens heder. Det finns flera teorier om varför berättelsen saknas och det spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är den duell vi får vara med om, en öppen duell där heder och skam, liv och död står på spel.
Vi kan fundera på mycket i den här berättelsen, var det en slump att de råkade komma på kvinnan och mannen som begick äktenskapsbrott, just så de kunde släpa med sig kvinnan till Jesus. Eller var det så att de hade gillrat fällan själva? Var är mannen som hon begick brottet med, varför ställs inte han till svars?
Vi kan inte få svar på de frågorna och det var inte det viktiga för de religiösa ledarna. Utan kvinnan var en bricka i spelet, de ville sätta dit Jesus, och då var detta en bra fälla.
Jesus säger: – Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen.
En folkmassa kan göra vad som helst. I den anser sig ingen skyldig, man ”rycks bara med”. När Jesus säger att den som är fri från synd ska kasta första stenen blir varje ansikte i folkmassan synligt. Var och en blir tvungen att ta ett personligt ansvar för sitt handlande. Deras synd är inte mindre än kvinnans, inför Gud är de lika. Här får Jesus ledarna att tappa ansiktet för de förlorar både sin heder och intentionen att sätta dit Jesus.
När det bara är Jesus och kvinnan kvar så skulle han kunna kasta första stenen eftersom han var den enda utan synd. Men Jesus har inte kommit till världen för att döma utan för att rädda. Vill vi följa honom får vi både ta emot räddningen och avstå från att döma andra människor.
I en sång från Laleh, Who started it, tror hon att Jesus skulle hålla med henne om att den viktiga frågan inte är vem som började. Utan vem som är stark nog att bryta våldsspiralen genom att sluta. Jesus sätts på prov av de religiösa ledarna och genom den här berättelsen utmanar Jesus oss att ta ett personligt ansvar. Ett ansvar för vårt eget handlande och se vår egen del i synden, i stället för att anklaga andra.
Är vi starka nog att för att bryta våldsspiralen? Kan vi hjälpa andra att bryta det destruktiva i deras liv?
Jag tycker om den här berättelsen, för den visar så tydligt vem Jesus är, och hur vi ska göra för att följa honom. Vi har ju alla gjort fel någon gång och då är det så skönt att kunna lämna det åt Jesus. Eftersom jag har gjort fel och blir förlåten så kan jag också förlåta mina medmänniskor för deras fel. Det är en så skön känsla både när jag ger och får ta emot förlåtelse.
När vi delar nattvard tillsammans ber vi om förlåtelse och lämnar all vår synd och skam till Gud. Vi får göra det som en befrielse och ta emot den nåd som räcker till oss alla. I söndags bad vi bönen som en sång: Överlåtelsebön.
I bönen får vi hämta ny styrka, tröst, välsignelse.
ÖVERLÅTELSEBÖN
Gud, vi vänder oss till dig
som ser styrka i svaghet,
helhet i trasighet,
fullkomlighet i otillräcklighet.
Gud, vi vänder oss till dig.
Lär oss att se oss själva
som förlåtna människor,
lär oss se oss själva som befriade.
Lär oss att se varandra
som förlåtna människor,
lär oss se varandra som befriade.
Vi överlåter våra liv, så som de är,
och ber dig ta emot oss och allt vi bär.
Gud, vi vänder oss till dig.
Text: Karin Wiborn
En annan sång som handlar om förlåtelse från Gud är Nåd som finns hos Bruksånger, Equmeniakyrkan.
NÅD
1. Det finns minnen som bränner hål i min själ
-det är sådant som ingen får se.
Saker jag gjorde, jag döljer det väl,
jag önskar det aldrig skett.
Min egen känsla av skam skymmer vägen fram.
Gud, Du är gränslös nåd, Du ger allting liv
och hos Dig finns helande läkande värme.
Jag ber Dig om nåd, jag ber Dig om liv, jag ber gör mig hel.
2. När mitt trasiga inre skär i mitt bröst
så är det svårt att andas och se
att världen där ute har skönhet och ljus
och livet har mer att ge.
Det enda hopp jag har det enda som finns kvar.
Gud, Du är gränslös nåd, Du ger allting liv
och hos Dig finns helande läkande värme.
Jag ber Dig om nåd, jag ber Dig om liv, jag ber gör mig hel.
Gud, jag ber Dig om nåd, jag ber Dig om nåd,
jag ber Dig om helande, läkande värme. Jag ber dig om liv.
Hjälp mig förlåta mig själv.
Text: Karolina Ahlgren
Båda de här sångerna har bra texter som beskriver tryggheten och omsorgen som finns hos Gud. Den där gränslösa nåden och värmen som erbjuds oss alla.
Det viktigaste budskapet är också att vi ska få hjälp att förlåta oss själva. Det som är så svårt många gånger men som vi ständigt måste öva oss i och då också ärligt ta emot Guds nåd och förlåtelse.
Jesus säger till dig: – Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.
Johanna Sinclair
