Första söndagen i fastan
Prövningens stund
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Psaltaren 31:2–6
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning.
Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära.
Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.
Psalm 31 uppmanar oss att fly till Gud när allt går sönder, i oss och runt oss. Om vi läser hela psalmen upptäcker vi att den röst som ber med oss är en plågad människas röst, någon som kan utbrista: “Jag är bortglömd som en död, jag är som ett krossat kärl.” Mitt i den smärtan ropar bedjaren efter Gud och påminner om vem Gud är. Psalmen som helhet är en blandning av lovsång, peptalk och rop på hjälp. Tilliten till Gud ger utrymme för ärligt samtal om hur läget är. Hallå Gud, jag litar på dig, svik mig inte!
Att ha sin tillflykt hos Gud innebär inte att gå en väg utan faror och utmaningar. Det är snarare att finna det livsmod som får oss att stå kvar i det som är, med Guds hjälp. Att hoppas på Gud är att ha en tillflykt, en rastplats, där vi inte är ensamma i ensamheten. En slags mötesplats i de rum som bara Gud känner. Vi får möta Gud i ensamheteten och kan lämna allt som skaver i oss till Gud.
Det finns mycket som vi oroar oss för i vår tid. Krigen som härjar och plågar så många människor. Kriserna för miljö och klimat, som vi måste lösa tillsammans men där det är så svårt att mötas. Det finns många krafter som splittrar och river ner tilliten. Vi har även egna utmaningar som vi alla har att leva med.
I all den här oron behöver vi hitta modet att överlämna oss i Guds händer. Vi kan påminna oss om att smärtan är buren och delad av honom som själv kallas Smärtornas man, Jesus.
I dagens evangelietext (Matt 16:21-23) talar Jesus om lidandet som han måste gå igenom. Men Petrus vill inte tro att det är sant. I översättningen från The Message blir det lite tydligare vad Jesus menar, här tar jag även med fortsättningen i vers 24-28:
Jesus förklarade nu för lärjungarna att han måste gå till Jerusalem, lida i händerna på de religiösa ledarna, dödas, och sedan efter tre dagar så upp levande. Petrus drog honom då med sig och började protestera. Det kunde han omöjligt mena! Det fick bara inte ske!
Men Jesus var orubblig. -Akta dig, Petrus. Bort, Satan! Vad vet du om Guds sätt att göra saker?
Han fick lov att tala alvar med lärjungarna.
-Vill ni följa mig, måste ni gå dit jag leder er. Det är inte ni som styr; det är jag. Fly inte från lidandet; ta emot det. Följ mig, så ska jag visa er. Självbevarelsedriften kan inte rädda er. Offra er själva på vägen, på min väg, så ska ni finna er själva, det ni egentligen är. Vad är det för vits med att få allt man vill ha om man går miste om sig själv? Vad skulle du byta bort din själ mot? Satsa inte för mycket på er själva. Innan ni vet ordet av kommer Människosonen tillbaka i sin Fars glans med en hel armé av änglar. Ni ska få allt ni ska ha, som en personlig gåva. Jag talar inte bara om livet efter detta. Några av er här ska med egna ögon få se det, få se Människosonen i hans rikes glans. (The Message på svenska, Matt 16:21-28)
Här blir det tydligt vad fastan handlar om för mig, vi ska finna oss själva. Lidandet ska vi ta emot och följa Jesus. Vi får lita på att han finns vid vår sida mitt i all vår oro och rädsla. Vi får överlämna oss i hans händer och lita på att Guds frid är en kraft, en klippa att stå på.
Det kan upplevas som väldigt starka ord som Jesus säger till Petrus. Petrus som skulle vara klippan som kyrkan ska byggas på och han ska få nycklarna till himmelriket. Han hade svårt att förstå det lidande som Jesus skulle utstå. Det var ingen profet som hade talat om en lidande Messias. Petrus väntade på en Messias som skulle få Israels fiender att lida och dö, inte på en som själv ska dö.
Jesus säger: – Håll dig på plats, Satan! Satan är bedragaren som ska få Petrus att frestas till att använda metoder som kan stoppa Guds planer.
Enligt originaltexten säger Jesus: Ställ dig bakom mig, Satan! Sedan säger han Du är ett skandalon för mig. Skandalon betyder fälla eller stötesten. Petrus är den klippa som Jesus ska bygga sin kyrka på. Men om han inte är beredd att ta in hela Jesu budskap och följa honom i lidandet kommer han istället att bli till en stötesten för kyrkan. Petrus kallelse är inte att ställa sig i vägen för Jesus och tillrättavisa honom.
Hans kallelse är att ställa sig bakom Jesus och följa honom. Bara när Petrus låter sig ledas av Jesus, kan Jesus använda honom för att leda sitt folk och bygga sin kyrka. På samma sätt som vi ska ställa oss bakom Jesus och ledas rätt. Efterföljelsen blir inte som ett segertåg utan den som vill vara med ska vara beredd att ta sitt kors och följa Jesus.
En del av efterföljelsen är alltså lidandet. Där kan fastan vara en del av det, när vi får avstå från det som frestar oss bort från Gud. Vi ska inte fly från lidandet, fastan, utan istället ta emot det. Så vi kan finna oss själva, de vi egentligen är. Vi ska bli klippor, inte stötestenar. Min uppmaning är att vara i fastan med lust och lyssna in Guds röst. Läs Bibeln och som hjälp finns olika bibelläsningsplaner. Det finns några exemplar av bibelläsningsplanen som är framtagen för Psaltaråren i Equmeniakyrkan. Ta gärna med den att ha som hjälp.
Läs bibeln och samtala med Gud och följ Jesus.
Psalm 31 slutar med uppmaningen: “Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren.”
