Predikan 1 november

Tema: ”Vårt evighetshopp”. Heb 11:13-16.

Abraham kallades av Gud ut från Ur i Kaldén. Staden låg när Eufrat och Tigris utlopp i Persiska viken, strax väster om Basra. Han reste med sin far och sina två bröder, en resa som dom inte visste vart den skulle ta dem. De hamnade i Haran i Norra Syrien. Detta skedde för ca fyra tusen år sedan. Gud grep in i Abrahams liv berättar Bibeln. Gud upprättade ett förbund med Abraham och sa: ”Jag skall upprätta ett förbund mellan dig och mig och din avkomma efter dig…ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och dina avkomlingars efter dig. Och jag ger dig ett land till besittning… I din avkomma skall alla folk på jorden bli välsignade.”   . Abraham kallas efter detta trons fader och fortsatte en omtumlande resa in i historien, liksom hans avkomlingar efter honom. Det för oss till dagens predikotext från Heb11:13-16.

Vi lever i dessa löften. Vi fortsätter trons resa genom historien. Löftena om ett hemland och om ett Guds Rike har för oss förnyats i Jesus, död och uppstånden. Hos honom har vi fått lära oss ofantligt mycket mer om Guds Rike, om vägen dit, om Guds handlande i historien, om trons väsen och om trons liv. Allt detta förvaltar vi nu i Kyrkan, i gemenskapen av troende. Även vi i Hedlundakyrkan.

Vad Abraham och hans avkomma hade blivit lovade fick de aldrig se. ”De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.” Samma är det med oss. Det Jesus lovat oss, de han talat om som Guds Rike, det är som att vi bara sett det i fjärran. Men vi längtar till ett bättre land, ett i himlen. Det är vårt hemland. Men vi är här. I en värld som ser ut precis så här. Hur löser vi denna spänning? Gör vi orden om Guds Rike till något som bara gäller på andra sidan graven? Gör vi dom till något som bara gäller framtiden? Eller gör vi, som vi lärt oss i denna s k upplysta rationella tid till symboliska, poetiska omskrivningar av något vackert, en hägring? Vi, inklusive jag själv är så skadade av ateism och vantro att vi gör om Jesu jordnära liv och undervisning till en hägring.Finns det alternativ till att förandliga Jesu undervisning genom att göra den till något bortom? Finns det något alternativ till att se Guds Ord som en hägring där vi är lika utlämnade och övergivna som alla andra?

Ja det gör det. ”Vårt hemland är himlen” läste Anders Axelsson. Vårt medborgarskap har vi i himlen. Och vi är här. Vi är alltså en koloni av himmelska medborgare i en värld som den här. Vi lever i en värld men har samtidigt medborgarskap i en annan värld. Samtidigt, här och nu. Vårt medborgarskap är alltså inte något som börjar gälla först efter döden, eller i en annan värld. Nu gäller det. Och vi i kyrkan är kallade att leva som en himlens koloni mitt i världen. Bofasta främlingar kan man säga. Bofasta främlingar i den här världen. Vi tror att Gud handlar i den här världen. Vi tror att Gud handlar genom sitt folk, genom kyrkan. Vi tror att Gud handlar i den här gemenskapen. En gemenskap där vi får lära varandra vad det är att leva som Jesu lärjungar. Att se Jesu visioner om framtiden, om Guds Rike och att leva i dem i dag. Att hela varandra.

Vi behöver alla helas. Vi är alla så grundskadade i vår syn på den här tillvaron. Vi är alla så avfallna, vi är alla så infiltrerade och genomdränkta av den här världens tänkesätt. Av gudlöshet skulle jag vilja säga

Människor tror i vår tid, i vår kultur att det är OK att vara Gudlös, att det går lika bra. Vi tror att min personliga lycka är det som ska stå i förgrunden, även för Gud. Vi tror att lidande till varje pris ska undvikas. Vi tror att rationellt förnuft ska rädda världen. Vi tror att de mångas egoism leder till det bästa möjliga för alla. Vi tror att människans ansträngningar är det enda som gäller. Vi tror på vetenskapen – att den ska rädda oss, vilket är över hövan naivt. Vetenskapen har gjort en del gott, men samtidigt skapat vätebomben, massförstörelsevapen, högteknologisk krigsindustri, miljöförstöring, klimatkatastrof, utsugning och med hjälp av människans girighetäven modernt slaveri.

Abraham, Israels folk, Bibelns människor och de kristna har med stor möda fått lära sig att sätta sitt hopp till Gud. Gud är världens hopp. Visst låter det över hövan naivt? Det visar bara hur djupt vi fallit, även vi som tror oss vara trons folk.

I det Guds Rike vars medborgare vi är står hoppet till Gud. Hoppet står till Guds handlande i historien. Hoppet står till den nystart för mänskligheten som vi sett genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Hoppet står till att Jesus finns ibland oss, bland oss kolonister vars gemenskap kallas kyrkan.

Vi är kallade att tro på Gud. Jesus erbjuder oss att få se att ett annat liv är möjligt. Jesus ger oss kraft att leva det livet. Jesus visar barmhärtighet mot oss när vi misslyckas. Jesus ber för oss. När vi faller, om så för femtielfte gången säger Jesus: ”Men så ställ Dig upp igen”.

Jag vet inte säkert hur vi som himlens kolonister ska ta oss an vår tids ödesfråga, klimatkrisen. Men jag vet att vi är kallade till att tro på Gud. Vi är inte i första hand kallade till aktivism. Vad vi är kallade till lär vi oss i en gemenskap inspirerad av Jesus Kristus. Av varandra lär vi oss hur vi som himlens medborgare ska göra och agera i denna värld. En värld skadeskjuten av vår synd och Gudsfrånvändhet.

Vi ber Gud om att vi ska vakna till, vakna upp och se vad vi äger i Jesus Kristus. Här i kyrkan studerar vi flitigt Bibeln för att bättre lära känna Guds vägar. Vi gör detta bl a i vår Kyrkskola. Under Klimatsmarta lördagar vill vi lära oss mer vad vi kan och orkar göra tillsammans för att leva smartare och bättre. Det tror vi Gud vill för oss.

Vårt evighetshopp gäller även här och nu. Det gör oss övertygade om att Gud inte lämnat den här världen. Det finns hopp för den här världen. Det hoppet är Guds kärlek till oss i Jesus Kristus.