Bönsöndagen
Matteusevangeliet 6:5–8
Jesus sade: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.”
Den här texten är innan Jesus lär dem att be ”Vår fader”. Jesus har också uppmanat lärjungarna att inte ha en uppvisning i rättfärdighet för att samla poäng och öka egot. Jesus varnar också här för att ha en uppvisning i bön, vi ska inte rabbla tomma ord som hedningarna.
I den grekisk-romerska världen byttes bönen mot magiska formler och ramsor. Det var en utpräglad ödestro som hade lett till uppfattningen att gudarna inte kunde besvara böner eftersom även de styrdes av det blinda ödet. I stället försökte man överlista ödet med hjälp av besvärjelser och magiska formler. Den typen av böner visar bara att man inte känner Gud, det är detta som Jesus vänder sig emot.
Gud är en personlig Gud, som vet vad vi behöver redan innan vi har bett om det. Men Gud vill ändå att vi ska komma till honom, Gud vill ha ett samtal med mig och dig.
Moses flydde från Egypten, hamnade i ödemarken utan plan eller mål. Förmodligen var hans tro svagare än någonsin. Där i hans ensamhet möter Gud honom. Där, långt bort från de andra människorna, utan plats i ett samhälle, där får han höra Guds röst. Rösten kallade honom att leda ett helt folk från fångenskap till frihet.
I berättelsen om uttåget från Egypten drar sig Moses undan från folket när han behöver höra rösten, när han söker tröst, tro och ledning.
Jesus uppmaning till oss i texten (Matt 6:5-8) är en uppmuntran att våga möta Gud ansikte mot ansikte, utan att göra sig till, att våga säga som det är istället för att krampaktigt försöka bara för sakens skull. Det är nämligen en ganska stor sak, att Gud vår skapare vill ha ett samtal med dig. Det ska vi ju inte slarva bort.
Gud är den fader som vet precis vad vi behöver och vad som är bäst för oss. Därför ska vi be att Guds rike ska komma och att Guds vilja ska ske. Vi ska också försöka leva i enighet med Guds vilja så att Guds namn blir ärat genom våra rättfärdiga gärningar.
Gud är också en fader som vill oss väl. Därför kan vi be om det bröd vi behöver, om förlåtelse för våra synder och om beskydd från ondskan. Om du har upplevt Guds förlåtelse kan du naturligtvis inte vara snål med förlåtelsen mot andra. Det krävs ett samspel mellan Guds rättfärdighet och vår egen för att både vi själva och våra medmänniskor fullt ut ska få uppleva kraften i förlåtelsen.
Jesus talar här om allmosor, bön och fasta, han är tydlig med att all form av uppvisning är fel. Han menar att all typ av religiös uppvisning tar bort Gud från första platsen i våra liv. Om vi utför fromma gärningar för att passa in i gemenskapen är det andra människors förväntningar som styr våra liv, de blir våra gudar. Om vi använder våra fromma gärningar för att väcka andras beundran och få högre status är det oss själva vi vill upphöja, vi blir våra egna gudar.
Att ge allmosa, be och fasta är vägar till att leva nära Gud, det är då vi sätter Gud först i våra liv. Gud verkar i det fördolda, när vi går in i vår kammare. Det är först när vi utför handlingarna i det fördolda, utan att visa upp för någon annan, som vår uppriktiga kärlek och längtan efter Gud kommer till uttryck.
Det är viktigt att få dela tron med sina trossyskon men vi ska vara försiktiga med att överglänsa varandra och försöka visa upp en fromhet som bara är för att visa upp oss själva. Det som ska vara i fokus är vår kärlek till Jesus och våra medmänniskor, det är därför vi ger, ber och fastar. För att komma närmare Gud.
Den filippinske teologen och metodistbiskopen Emerito P. Nacpil gör en spännande tolkning av bönen Vår Fader. Bok: Jesus’ Strategy for Social Transformation Han ser bönen även som en slags programförklaring från Jesus, det vi ber ska också få konsekvenser för hur vi lever våra liv. Så här kan vi be bönen med hans idé som utgångspunkt:
Vår Fader, du som är himlen.
Lär oss att helga ditt namn
genom att leva våra liv på ett sådant sätt
att ditt rike blir synligt för alla.
Lär oss förstå din vilja och hjälp oss
att låta den ske, på jorden så som i himlen.
För då kommer alla att få det bröd de behöver,
när ingen längre roffar åt sig.
För då förlåter vi varandras synder
så som du förlåtit oss.
Då avskriver vi varandras skulder
så som du avskrivit vår skuld.
Då orkar vi motstå frestelse
och befrias på så sätt från ondskan.
Ditt är riket, din är makten och äran.
När vi erkänner det och låter dig styra
får vi människor del av allt det goda.
Amen
När vi ber bönen på det här sättet och låter orden få betydelse, får bönen ännu mer djup. Det är viktigt att verkligen förstå och ge mening åt det vi ber. För det ska ju inte bara vara tomma ord som vi rabblar, vi blir inte mer bönhörda för de många orden och fina fraserna.
Om vi ber om Andens ledning får vi den hjälp vi behöver, Anden stöder oss i vår svaghet och vädjar för oss.
På samma sätt som Salomo bad om lyhördhet och vishet ska vi också be om att göra rätt.
När vi pratade om texterna på vårt bibelsamtal i onsdags önskade vi att våra politiker ska läsa texten från 1:a Kung 3:5–14 Att det ska vara deras bön och strävan att vara rättfärdiga och lyhörda.
Det är genom att be om Andens ledning och leva i hoppet om att våra ledare och vi själva ska vara lyhörda och rättvisa, som vi får ett bättre samhälle att leva i.
Vi kan nog alla känna igen oss i psaltarpsalm 13. Vi ropar och undrar hur länge Gud ska gömma sig. När ska vi få svar?
Men vi litar ändå på Guds godhet och vi vill sjunga till Herrens ära och jubla. Hoppet finns ju där om att det ska bli bättre, att Guds godhet ska segra. Det är det som är vår bön.
Psaltaren 13:1–6
Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon,
låt mig inte somna in i döden,
låt inte min fiende säga att han besegrat mig,
mina ovänner jubla över mitt fall.
Jag litar på din godhet,
mitt hjärta skall jubla över din hjälp.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty han är god mot mig.
Johanna Sinclair
