Andra söndagen efter trefaldighet
Kallelsen till Guds rike
Markusevangeliet 2:13–17
Jesus gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom.
När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Nu är vi i början av trefaldighetstiden, vi har lämnat den fest-rika delen av kyrkoåret och går in den del som kan vara mer vardaglig. Förra söndagen hade temat vårt dop och nu är det kallelsen till Guds rike. Egentligen borde väl kallelsen komma före dopet eftersom dopet kan ses som svaret på kallelsen.
Nu är söndagarna placerade så och vi kan konstatera att både dopet och kallelsen tillhör det kristna livets start.
När jag tänker på kallelse och hur det beskrivs i Bibeln blir jag alltid lika förundrad över hur Gud väljer en annan väg som är så annorlunda mot vad som vanligtvis är normen i vårt samhälle. Gud väljer Gideon som är yngst och tillhör den minsta ätten. (Dom 6:7-16) Guds makt är så stor att han kunde göra det själv men han väljer den som är minst för att visa att även den som är liten kan göra stora verk.
I Korinthierbrevet påminner Paulus oss om att de som blev kallade inte var så visa, mäktiga eller förnäma. (1Kor1:26-31) Gud utvalde det som var dåraktigt för världen och det som var svagt för att de som är visa och starka ska stå där med skam.
För mig blir det så tydligt att Gud vill ändra på ordningen och låta det som är svagt och det som världen ser ner på lyftas upp och bli utvalt.
Jag känner igen mig i min egen kallelse. Jag har aldrig trott att jag skulle kunna predika, jag är inte den som gärna talar inför folk. Men jag är övertygad om att Gud har lyft upp mig och visat att jag också kan, genom att sända människor till mig som tror på mig och som ger mig förtroende. Jag hade aldrig klarat av att predika eller vara församlingsföreståndare utan Guds hjälp och ledning.
När Jesus kallar Levi, som var tullindrivare och någon som de såg ner på, visar han att även den minsta kan få plats i Guds rike.
Att vara pastor och arbeta i församling har länge betraktats som ett kall, att det är en kallelse av speciellt slag. Att förväntningen är att gå in i tjänsten med hela sitt liv. (Det är ju inte på samma sätt nu.) Jesus kallar på liknande sätt, det gäller hela livet och utmanar till en överlåtelse till Jesus som gäller alla områden i livet.
Kallelsen riktar sig inte till speciellt utvalda utan till alla människor. Den berör inte bara livet här och nu utan har också ett evighetsperspektiv. Kallelsen drabbar oss på olika sätt. Det kan vara dramatiskt och en oväntad erfarenhet och det kan också vara ett stilla växande in i en tro och ett ja på kallelsen.
Kallelsen riktas till dig och mig. Vad händer i oss när vi hör kallelsen: ”Följ mig”? Kan vi resa oss från våra bekväma fåtöljer och överlåta våra liv åt Jesus? Eller har vi massa ursäkter? Hur ofta säger vi ”jag måste bara…” eller ”ja, men…”? Tycker vi att vi kan klara oss bra utan Gud? Vågar vi se vår litenhet och vårt behov av Jesus? Eller vill vi klara allt själv i stället? Har vi behov av Jesus hjälp?
När jag har sagt ja till kallelsen och vill följa Jesus väntar nästa utmaning, att leva i kallelsen och inte låta det vara en engångshändelse. Vi kallas att ge kallelsen vidare, att låta andra få höra om Jesus genom det vi säger och det vi gör, både inom kyrkan och utanför. För att göra kallelsen ännu mera synlig behöver vi vara ännu mer utanför kyrkan. Vår uppmaning till de vi möter blir: ”Följ med och se! Våga testa och smaka på att Gud är god.”
De skriftlärda hade mycket bestämda uppfattningar om hur människor skulle vara för att passa i Guds rike. Skrivna och oskrivna listor har under historiens gång gjorts upp av kristna kyrkor och församlingar, och har stängt många människor ute. Finns det oskrivna regler i våra församlingar i dag? Kan vi stänga ute folk från våra kyrkor med vår attityd och våra handlingar?
Vi behöver ständigt påminna oss om Guds annorlunda måttstock. När Jesus umgicks med de som många såg som minst värda, blev andra irriterade. Men Jesus gjorde det ändå. Vill och vågar vi bjuda in de som är vår tids tullindrivare och syndare? Kan vi försvara den som på olika sätt befinner sig i utanförskap? Hur obekväma och radikala vågar vi vara?
Kallelsen har en individuell aspekt, som handlar om förhållandet mellan Gud och individen. Kallelsen har också en kollektiv aspekt, som handlar om vilken kyrka/församling och faktiskt också ytterst vilket samhälle vi vill ha.
Kallelsen att följa Jesus är ingen liten utmaning. Levi antog den. Vi får fundera hur vi vill göra. Kallelsen till Guds rike är en utmaning till radikal och genomgripande inre förvandling, som får konsekvenser i våra liv, och därmed också för kyrkan/församlingen och samhället. Det innebär att försöka leva så att vackra ord också leder till vackra handlingar. Vi är alla kallade till olika uppgifter, så lyssna till rösten som kallar dig. Våga följa med och se!
Johanna Sinclair
