Guds härlighet i Kristus
Matteusevangeliet 2:1-12
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.«
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Idag firar vi trettondedag jul (alltså den dag som var igår), det grekiska ordet för dagen är Epifania, som betyder uppenbarelse. Ordet används för att benämna den fest som hålls den 6 januari, både inom den västliga och den östliga kyrkan även om det sker på olika sätt och av olika anledningar.
Epifania är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till, äldre än julfirandet. Eftersom de tidigaste kristna inte alls firade födelsedagar, det ansågs som hedniskt firande.
Det var istället andra delar av Jesus liv som högtidlighölls. Förutom påsken, självklart, och de högtider som är knutna dit firades också att Gud blir människa genom Jesus.
När kristna firade epifania under de första århundradena var det en rad olika skeenden ur Jesus som fanns med – hans födelse, de tre vise männens besök, dopet i floden Jordan och miraklet vid bröllopet i Kanaan. Enligt de flesta kyrkohistoriker är det främst dopet som är i centrum för epifaniafirandet.
I Östkyrkan, både hos de ortodoxa och hos de orientaliska kristna, är firandet av vår Herres Jesu Kristi dop i Jordan viktigare liturgiskt än firandet av hans födelse i Betlehem.
Inom den ortodoxa kyrkan är det främst Jesus dop i floden Jordan som ger ramarna för epifaniafirandet den 6 januari. (de texter som egentligen hör till söndagen)
För många ortodoxa kristna är epifaniafirandet en av de viktigaste högtiderna på året. I Östkyrkan börjar jul med firandet av Jesu födelse och når sin kulmen i firandet av Jesu dop, uppenbarelsen.
Inom den västerländska kyrkan (katolska och de olika protestantiska, dock inte den anglikanska) har epifaniadagen inte alls den betydelse det tidigare haft. I Sverige heter 6 januari sedan länge trettondagen och Hellige tre kongers dag på norska/danska.
Sedan firandet av Jesus födelsedag flyttades till 25 december så blev 6 januari istället den dag då västkyrkan firar de tre vise männens ankomst till Betlehem och det nyfödda Jesus-barnet. Tanken med detta är att man firar att Jesus uppenbarades för den icke-judiska delen av världen genom de tre vise männens besök. Namnet epifania lever dock kvar på flera språk även i länder där den ursprungliga anledningen (dopet) har fått stå tillbaka för de tre vise männen.
Vilka var då de tre vise männen, om de nu var tre stycken? Det mest troliga att de nämns som tre är med tanke på de gåvor de kommer med, guld, rökelse och myrra. Det är bara i Matteusevangeliet det står skrivet om dem.
Det var först på 500-talet då kejsar Justinianus lät uppföra mosaiker i Ravenna och Betlehem som deras antal (tre) och deras namn, först Thaddadia, Melchior och Balytona, därefter Kaspar, Melchior och Balthasar och på svenska Baltsar, Kasper och Melker fastlades.
Senare har de tre vise männen avbildats med olika hudfärg för att anknyta till berättelsen om Noas söner (1 Mos 10:1-32) Sem (anfader till judar och araber), Ham (anfader till afrikanerna) och Jafet (anfader till européerna).
Vi firar Trettondagen, för att det blir uppenbarat för världen är Gud är född på jorden. Herdarna har redan upptäckt honom, herdarna representerar judarna, Guds utvalda folk. Nu kommer de tre stjärntydarna, tre icke-judar, tre hedningar, representanter för världen, och uppvaktar honom.
Stjärntydarna visar på ett fördolt sätt att de vet vem det är som de uppvaktar. De har med sig guld eftersom Jesu är kung. Guldet förknippar vi med makten, skatten som tas in och mynten som präglas med konungens bild. De har med sig rökelse eftersom Jesus är Gud och det är med rökelsen Gud tillbeds i templet. De har med sig myrra eftersom Jesus är människa som vi och kommer att lida och dö som vi. Det är med myrran den döda kroppens smörjs och balsameras.
När Herodes får veta att Jesus har fötts blir han rädd. Han blir rädd för att bli störtad från tronen, att förlora sin makt. På samma sätt som många makthavare idag är rädda för. Stjärntydarna hjälper oss att se vem Jesus är, men Herodes gör det också med sin rädsla. Rädslan för den makt Jesus Kristus har.
Herodes hjälper också till på ett annat sätt att förstå något om Jesus. Vi kan med hjälp av honom tidsbestämma Jesu födsel, placera in honom i det historiska skeendet. Någonstans mellan år 6 och 4 f. kr. eller 3 och 2 f. kr. Lite beroende på hur man räknar och hur mycket fel eller rätt olika historiska källor genom tiderna räknat. Andra källor utanför bibeln bekräftar kronologin. Oavsett exakt när Jesus föddes så är det viktigt att han verkligen var en historisk person, att han inte är uppdiktad. För vår skull och hela världens skull. På samma sätt är det viktigt för oss med kunskap hämtad ur bibeln och inte minst det gamla testamentet för att förstå de olika tecknen som omger Jesus och hans födelse.
Tecknen i sig leder inte till tro. Tecknen kan ge en fascination som bara är ytlig. Men tecknen kan leda fram till Jesus som kan väcka vår tro. Vår tro bygger inte bara på upplevelser, känslor och samveten. Vår tro bygger också på kunskap i historien och i skriften.
Jag tycker om beskrivningen av ljuset som det står i texten från Jesaja. “Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla, över dig ska hans härlighet visa sig.” Vi som vänder oss till Gud och tar emot Jesus som frälsare får uppleva det ljuset och kan också förmedla det till andra. Även i Kolosserbrevet talas det om ljuset som räddar oss från mörkret.
I Jesaja berättas det också om att de ska komma från fjärran och hylla Herren med guld och rökelse. Precis som de vise männen gjorde.
Genom texterna och det vi lärt genom historien stärks vår tro. Den mystik som ändå finns kring att Gud blev människa blir på så sätt lite lättare att förstå. Vi ska ändå inte ta bort det som är mystisk och lite underligt. På så sätt har vi kvar kärnan i tron tänker jag, det som berör och som griper tag i vår själ. Det som också gör att vi håller fast vid vår tro och kan sprida Guds ljus vidare i världen.
Bekännelse vid trettondedag jul
Gud, för länge sedan tände du en stjärna för att visa vägen till Jesus.
Tack för att du är vårt ljus. Lys upp våra liv,
kasta ditt ljus över något vi inte tidigare sett,
så att vi ser klarare med dina ögon.
Gud, när livet är så mörkt att vi inte vet hur vi ska gå
och var vi ska börja söka vägen,
förlåt att vi inte räknar med din hjälp och ledning.
När allt är ljust och glatt, förlåt att vi tar ljuset för givet.
Hör också vår tysta bekännelse … (tystnad)
Tack, Gud, för att du har hört våra böner och vår bekännelse
och för att din förlåtelse och upprättelse gäller stort som smått.
